Dokumentationshetsen: ”För vem är det jag klickar?”

Inledningsvis vill jag börja med att lägga korten på bordet, jag har inte varit lärare speciellt länge. Men trots att det bara var 1,5 år sedan jag fick min examen är det flera saker som både förvånat och upprört mig.

På den lärarutbildning som jag gick pratade man exempelvis sällan om arbetsvillkor vilket kan te sig märkligt med tanke på hur verkligheten ser ut. Lärarnas arbetsbörda har ökat och villkoren försämrats, mycket på grund av att vi har ett skolsystem som ökar ojämlikheten mellan skolor och nedskärningar som i sin tur leder till allt sämre förutsättningar.

Något annat som också har ökat är kraven på dokumentation och jag blir bara allt mer övertygad om att vi i högre utsträckning bör ifrågasätta den osunda dokumentationskultur som genomsyrar svensk skola. Jag skulle kanske inte vara ekonomiskt oberoende om jag hade fått en krona för varje klick jag har gjort på diverse digitala plattformar de senaste 1,5 år sedan, men inte långt ifrån.

Vi bör även ställa oss frågan vad de som vill att lärare ska använda sig av diverse dokumentationssystem och olika matriser ska göra med dem. För vem är det jag klickar?

Jag är 90-talist, uppvuxen sida vid sida med den tekniska utvecklingen och tycker mig behärska det väl. Digitala hjälpmedel har sina förtjänster och underlättar ofta lärarvardagen men jag ser farhågor som borde få fler att reagera.

”Systemet hjälper inte eleven framåt”

Kommuner runt om i landet lägger enorma summor på digitala lärarplattformar som ska fungera som ett arbetsverktyg för lärare. Inte sällan innehåller plattformarna någon form av bedömningsmatris där kunskapskraven är upphackade i mindre beståndsdelar och komprimerade till små rutor. Något som Skolverket avråder då betygssättningen tenderar att reduceras till en mekanisk avprickning och inte en professionell bedömning.

Min erfarenhet är att systemet inte hjälper eleven framåt i sin kunskapsutveckling utan att fokus förflyttas från lärande till en checklista. Innan någon invänder vill jag föra till protokollet att lärare såklart ska besitta och kunna redogöra för var eleverna ligger kunskapsmässigt. Det ska ses som en självklarhet. Viss dokumentation är givetvis nödvändig, men den måste vara, precis som Skolverkets riktlinjer beskriver, ändamålsenlig.

Föreställ dig följande situation. Du är lärare för två klasser med 25 elever som du undervisar i svenska samt SO och din skola använder sig av lärarplattformen Unikum. Det innebär att i SO är kunskapskraven uppdelade i totalt 32 rutor och i svenska är det 14 rutor (ja, jag erkänner att jag la ner tid på att räkna). Ska du klicka in alla kunskapskrav blir det cirka 2300 klick som sker i en bristfällig bedömningsmatris du heller inte har fått välja själv om du vill använda dig av.

En fråga att ställa sig är om det inte riskerar att bli en fokusförflyttning från undervisning och elevers lärande till att pricka av en checklista. Kunskapskraven ska fungera som stöd för lärarens bedömning, inte något som ska beröra vare sig elever eller vårdnadshavare men så fungerar inte systemet idag. När jag insåg att visa eleverna kunskapskraven ledde till fler frågor än svar slutade jag med det och varken jag eller mina elever har blickat tillbaka.

Jag kan inte låta bli att undra om ändamålet helgar medlet. Den här typen av dokumentation är inte bara kunskapsfientlig utan även ett arbetsmiljöproblem. I en verklighet där lärares undervisningstid ökar och klasserna blir större är tid för yrkets kärna helig. Den tid som många av oss åläggs lägga på att dokumentera alltifrån utvärderingar, elevers extra anpassningar, åtgärdsprogram till förenklade kunskapskrav i matriser är tid som kunde läggas på exempelvis planering av undervisning.

Lita på oss lärare. Lita på att vi vet vad som är ändamålsenlig dokumentation och låt oss fokusera på vad som är vårt uppdrag: att lära eleverna saker.

Tilde Jansson, leg. lärare i samhällskunskap och svenska

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.