”Det finns ingen motsättning mellan digitalt och analogt i skolan”

Digitaliseringen målas ibland upp som ett problem för skolan och en ”traditionell” undervisning efterfrågas. Vi undrar dock vad denna dikotomi egentligen består i, då vi inte ser motsättningen, utan snarare anser det ”digitala” och det ”analoga” eller traditionella” som sammanflätade och användbara i olika kommunikativa syften.

Valet är inte antingen eller, utan både och. Avgörande för undervisningskvaliteten är lärarens professionalitet, kompetens och förmåga att göra genomtänkta didaktiska val utifrån beprövad erfarenhet. Däri ingår valet av relevanta arbetssätt.

Konkret är lärarens verktyg i dag, precis som förut, baserade på att förklara, illustrera och som ledare ”gå före” lärandet. För att lyckas använder sig läraren ofta av multimodala uttryck, eftersom människor tar in världen via olika sinnen. Om information visuellt förmedlas via en tavla eller en digital presentation, auditivt via föreläsning eller faktafilm eller sensitivt via en bandspelare eller en app spelar inte så stor roll. Centralt är att läraren använder modaliteten medvetet utifrån syftet att eleverna lär sig. Det gäller oavsett om mediet är digitalt eller analogt.

Självfallet kan formatet utgöra hinder för lärande, men inte heller här finns en dikotomi mellan analoga och digitala format, då läraren oavsett behöver fundera på vilka stödstrukturer, förtydliganden eller korrigeringar som krävs. Formaten kan snarare komplettera varandra och kombineras för att erbjuda flera uttryckssätt och metoder. Eleverna kan parallellt läsa, skriva och skissa på papper eller modellera samt skriva digitalt, se film, samarbeta i digitala presentationer eller öva via digitala spel.

Det ena motsäger inte, eller är per automatik bättre än, det andra. Det digitala är varken ett hot, eller ett mirakelmedel, utan ett medel för att nå lärande. Lärares verktygslåda har därmed utvidgats, vilket ökar variationen, utbudet av källor etc.

”Båda perspektiven behövs”

Med det inte sagt att eleverna ska lämnas ensamma och ”bara googla” eller att lustfyllda spel är målet. Viktigt är att läraren undervisar via det digitala formatet och använder sin kvalitativa, responsiva digitala kompetens, vilken Stenliden et al (2020) beskriver i artikeln ”Lärares digitala kompetens före, under och efter covid-19”. Det är en situationsanpassad och relationsbunden digital kompetens anpassad efter det kunnande som eftersträvas och den kontext i vilken lärandet sker.

För varje år blir samhället alltmer digitalt och vi befinner oss mitt i en samhällsomvandling i paritet med industriella revolutionen. I detta samhälle ska våra barn och ungdomar skolas in och bli goda ”internetmedborgare” med allt vad det innebär.

Därmed har skolans demokratiska och kompensatoriska uppdrag också utvidgats och digitaliteten ingår i det livslånga lärandet.

Samhällets förväntningar på skolan är också höga då regeringens ambition är att Sverige ska bli bäst i världen på digitalisering. Vi kan därför inte kapitulera inför den digitala utvecklingen, ställa oss vid sidan av, enbart för att vi i ett inledande skede ser problem.

Problemen bör istället diskuteras, problematiseras och beforskas för att lösningar och ny kunskap kring förutsättningarna för att utbilda nutidens och framtidens medborgare ska kunna skapas.

Att skylla skolans problem på digitaliseringen är en förenkling. Det digitala respektive icke digitala utgör ingen motsättning, utan de är sammankopplade och båda perspektiven behövs.

Lärarens klassiska/traditionella didaktik är därför applicerbar även i den digitala kontexten, samtidigt som ny kunskap och nya metoder behövs. Mer akademisk och praktiknära forskning är därför motiverat för att en ny beprövad erfarenhet grundad i vetenskap ska växa fram även gällande digitalitet.

För våra unga är den digitala och den icke digitala världen sammanvävda till ett. Låt skolan anamma detta, om vi på allvar ska kunna utbilda nutidens och framtidens medborgare.

Linda Ekström Lind, Folkungaskolan, Linköping

Susanna Kellgren Lundberg, Birgittaskolan, Linköping

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.