”Det är inte elitism att ge särskilt begåvade barn det de behöver”

Elitskola, spetsskola, högprestationsskola, skola för särskilt begåvade...

Är det olika namn för samma sak? Nej, det tycker inte Riksförbundet för särskild begåvning. Stora skillnader finns mellan elevers inlärningsförmågor. Otydlighet i diskussionerna kan i onödan skapa motstånd mot möjliga anpassningar. Det behövs också en förståelse för att en lösning inte passar för alla barn, med stora behov av mer stimulerande undervisning.

I söndags presenterade Liberalerna sitt nya skolpolitiska program. Under presskonferensen menade Jan Björklund att ”det är så märkligt i Sverige att om man är duktig i musik eller idrott, då har vi särskilda klasser och särskilda skolor för de eleverna. Då räds man inte att ha elitskolor och elitklasser. Men när det gäller teoretiska ämnen, så har det varit tabu i Sverige att ha detta”.

Liberalerna är hittills ensamma med att svart på vitt lista ”En bättre skola för särbegåvade” (särskilt begåvade) som en av punkterna i sitt program. Detta är mycket uppskattat av oss i Riksförbundet för särskild begåvning. Programmet tar upp flera åtgärder som vi har listat i vår plattform, med önskemål om nödvändiga förändringar i skolsystemet. Vår förhoppning är att övriga partier tar efter Liberalernas exempel.

Men använd inte ordet ”elitskola” för teoretisk spetsutbildning. Det handlar inte om något orättvist, onödigt eller dåligt. Det handlar om en nödvändighet för många av dessa barn, för att de ska kunna må bra i skolan.

”Elit” upplevs som positivt inom musik eller idrott, men ger negativa associationer när det används om intellektuella förmågor. ”Elitteori” är tanken att ”en skarp skiktning i styrande och styrda är o­undviklig eller önsk­värd” (Svensk Ordbok). Genom historien har styrande klasser motiverat sin särställning med att de själva skulle ha överlägsna förmågor. Men i själva verket har de flesta begåvade alltid funnits utanför den härskande eliten. De som tydligast sett de styrandes brister och orättvisor har behandlats särskilt illa.

De särskilt begåvade barnen behöver inte elitism utan en skola som möter deras behov. Oavsett var de bor, eller vilken familj de tillhör. En tredjedel av alla elever vill ha mer utmanande uppgifter i skolan, och de särskilt begåvade behöver det mest av alla.

Spetsklasserna är ett välkommet alternativ, som varit positivt för begåvade barn som tagit sig dit. Men högstadiet är ofta för sent. Många av de begåvade barnen har slocknat, av understimulans, redan under de första skolåren. Därmed slutar de prestera på sin nivå. Ofta mår de så dåligt utan meningsfull skola att de får svårigheter, vilket slukar resurser helt i onödan.

Riksförbundet för särskild begåvning bedömer att spetsklasser behöver kompletteras med fler alternativa sätt att gruppera och individualisera undervisningen, eftersom begåvade elever är olika varandra också och därför har olika behov. Det behövs därför en stor kompetenshöjning i skolan, så att alla vet hur man identifierar olika typer av begåvade elever och anpassar undervisningen för dem. Det skulle även behövas en uppdaterad lagstiftning, som tillåter skolor att göra urval baserat på elevers skilda förmåga till inlärning.

Det är inte alltid begåvning syns i form av prestationer. Elevers olika behov bottnar i hur de fungerar, tänker och lär sig. De begåvade elever som inte tydligt märks genom prestationer behöver också identifieras och garanteras en passande undervisning.

Kort sagt: Vi vill att skolan – och diskussionen – ska fokusera på behov, inte på prestation.

Riksförbundet för särskild begåvning