REPLIK: "Vi måste förhålla oss till verkligheten, Wiman"

När Maria Wiman ger sig i kast med att utdela örfilar är det ett tecken i tiden. Bara dagen innan Wimans debattinlägg kunde vi läsa om ett stort gängbråk på en gymnasieskola i Katrineholm. Det var så våldsamt att skolan tvingades larma polisen och avbryta undervisningen för dagen. Det lär ha utdelats många örfilar den dagen. Detta är dock bara ett exempel av många. Under de senaste månaderna har vi kunnat ta del av flera artiklar om gängbråk, slagsmål och knivskärningar på skolor där såväl lärare som elever farit illa.

Vi värnar naturligtvis den pedagogiska friheten, det är löjligt att påstå motsatsen. Men vi måste förhålla oss till verkligheten. En förutsättning för lärande och pedagogisk frihet är en god arbetsmiljö. Skolan präglas dock alltför ofta av motsatsen. En viktig förklaring till det är den misslyckande invandringspolitiken som har skapat ett segregerat samhälle. Socialdemokraternas misslyckade kommunalisering av den svenska skolan är en annan. Det är därför svensk skola behöver ett statligt huvudmannaskap.

Särskilt våldsamma elever ska placeras på särskilda pliktskolor.

Det handlar än en gång om att en statlig finansieringsmodell kan säkerställa en större likvärdighet. Men det möjliggör också framtagandet av tydliga nationella riktlinjer. Det hela är mycket enkelt, med nationella riktlinjer kan vi i högre utsträckning än i dag garantera en skola där alla lärare och elever vet vad det är för regler som gäller, att de är lika för alla. Elever som inte fungerar i den ordinarie skolsituationen ska utan undantag flyttas till jourklasser eller jourskolor. Särskilt våldsamma elever ska placeras på särskilda pliktskolor. Detta för att säkerställa att de får hjälp med att hantera sina problem samtidigt som övriga elever får en trygg och lugn skolmiljö. Det handlar inte om en ”snäv mall”, det handlar om att utsatta elever ska kunna gå till skolan och känna sig trygga, utan en klump i magen, utan risk för att möta sina plågoandar. Det handlar också om att ge lärarna arbetsro och möjlighet att fokusera på skolans huvuduppdrag, kunskapsförmedling. Först då kan vi prata om lärande och pedagogisk frihet.  

För övrigt finns det forskning som visar att katederundervisning är den mest effektiva formen av undervisning och att undervisning där läraren tar en aktiv roll i klassrummet är bättre än vad elevcentrerade undervisningsmetoder är, inte minst för elever med lågutbildade föräldrar. Vidare är det också belagt att kritiskt tänkande och problemlösning kräver ordentliga faktakunskaper. Därför måste skolan tydligare än i dag fokusera på kunskapsförmedling. Med det sagt måste undervisningen naturligtvis anpassas efter de enskilda elevernas förutsättningar och behov. Men att blunda för verkligheten, vilket Wiman gör, är inte vägen framåt. Världsfrånvänd var ordet.

Richard Jomshof (SD), skolpolitisk talesperson och SO-lärare.