Debatt: Ska dagens elever verkligen få en coronarabatt?

Utbildningsministern Anna Ekström skriver i  Dagens Samhälle (30/4) att kraven på skolan under pandemin bör sänkas. Ska dagens elever få en coronarabatt på sina kunskaper och färdigheter? Det är fel fokus. Höga förväntningar är alltid viktiga drivkrafter i utbildning. Vi kan inte låta covid-19 bädda för en ny vända med låga Pisa-resultat. Informationsteknologin öppnar i själva verket för förbättrade kunskaper och färdigheter inom flera områden. I stället för att sänka kraven bör svensk skola därför nu ta ledarskapet i IT-integrerad pedagogik.

Det har gått över förväntan, att i ett ögonblick låta huvuddelen av dagens ungdoms- och vuxenutbildning sker via skärmar, menar Anna Ekström, men tillägger samtidigt att sådan undervisning aldrig fullt ut kan ersätta den som sker på plats i skolans lokaler. Det är bara att inse, säger hon. Påminner inte detta alltför mycket om det en av hennes föregångare gjorde på 1990-talet och som såg informationsteknologin som en fluga som snart skulle flyga bort?

Skolverket har tagit tempen på dagsläget i kommunerna genom en enkät till skolledare redovisad på verkets hemsida (2020-04-07). Trots att svarsfrekvensen är begränsad tycker sig Skolverket se att distansundervisning på många håll fungerar mycket bra. ”Det är inte utan att man känner en stor beundran för lärarnas förmåga att på så kort tid ställa om undervisningen”, säger Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson.

Engagemanget och samarbetsvilja för eleverna är stort, menar han. Att ge skolorna stöd i detta utsatta läge är naturligtvis bra, men man måste ändå fråga sig hur väl enkäten visar verkligheten. Och överallt skymtar en grundsyn som ser problemet som en fråga om undervisning kan eller ska ske på distans eller inte. Det är en väldigt begränsad syn på informationsteknologins roll vid inhämtning av kunskaper och färdigheter.

Reformerna censureras

Visserligen har regeringen nu tagit det försiktiga steget att tillåta viss verksamhet som ”fjärr- och distansundervisning”. Det är när en skola är öppen som vanligt, men elever eller lärare inte kan vara i skolan som följd av hälsomyndigheternas rekommendationer. Alltjämt är fjärr- och distansundervisning något som kräver speciella beslut. Själva utbildningsformerna ska med andra ord censureras. 

Användningen och utveckling av informationsteknologiska verktyg har ända sedan andra världskrigets innovativa krypteringsprogram fortsatt att imponera. E-post har på tre decennier tagit över större delen av posthanteringen, samtidigt som nya meddelandeformer utvecklas: sms, Instagram, Twitter och Facebook. Medan skrivmaskin så sent som på 1970-talet var ett verktyg för särskilt utbildade kontorister, knattrar nu alla studerande självklart fram sina meddelanden och rapporter.

Under coronakrisen har bildkommunikation gjort ett definitivt genombrott via FaceTime och Zoom. I klassrummen har inte bara den svarta tavlan bytts mot en vit. Den har integrerat informationsteknologin i form av SmartBoard. Eftersom tillgången på sökverktyg, analys- och simuleringsprogram  är så stort, måste man fråga sig: varför går det så långsamt, när det går så fort?

Så även om program för ”elektroniska klassrum” uppdaterats vart annat år sedan millennieskiftet – och många lärare ännu inte prövat på något av dessa – är det med andra ord uppenbart att informationsteknologins påverkan på undervisning och lärande är så oändligt mycket mer än en fråga om ”fjärr- och distansundervisning”.  

En tydlig oro handlar om studerande med olika funktionsnedsättningar, t.ex. nyanlända som ännu inte hunnit lära sig svenska tillräckligt. Och hur ska man kunna samla in ett tillräckligt underlag för att kunna sätta betyg på avgångselever? Det är uppenbara svårigheter som kräver att redan vunna erfarenheter samlas och sprids.

I avhandlingar och pedagogiska tidskrifter finns mycket omfattande erfarenheter dokumenterade som visar att våra förväntningar på de studerandes kunskaper och färdigheter snarare kan höjas än minskas.

Förutsättningen för detta är dels att skolor leds med en grundsyn som integrerar informationsteknologin i hur undervisningen bedrivs, dels att landets lärare får möjligheter till fort- och vidareutbildning om utbildningsformer anpassade till de studiegrupper man har.

Vi menar att:

• man för det första inte ska se informationsteknologin som undervisningens val mellan ett digitalt antingen eller utan som ett både-och; det handlar inte om att ersätta en form med en annan utan att integrera allt mer avancerad informationsbehandling i undervisningen, som förhoppningsvis också innebär personliga möten.
• man för det andra utifrån redan befintlig forskning kan etablera olika grundformer för hur undervisningen bör läggas upp beroende på vilka grupper som ska studera; enskilda lärare ska inte behöva uppfinna hjulet på nytt.
• man för det tredje nu visar ledarskap genom att visa hur informationsteknologin infogas i undervisning vid landets lärarutbildningar. Verkligheten ger den pågående översynen av lärarutbildningen nya direktiv.

Vårterminen slutar förmodligen med en skolavslutning över nätet. De lärare och utbildningsledare som verkat för att informationsteknologin ska ses som en möjlighet och inte som ett hot, är rädda att många nostalgiskt återvänder till klassrummen. Det är nu skolledare måste visa sitt ledarskap.

Åsa Morberg, docent
Lars Torsten Eriksson, professor emeritus