Debatt: Slöseriet med skolans resurser måste stoppas

”Pengar tas ifrån dig med tvång – kräv att de används rätt.” Orden kommer från Josefin Utas, som haft posten som slöseriombudsman på Skattebetalarnas Förening. Oavsett vad man har för åsikt om skattekvoten så är det uppenbart för alla som är verksamma inom skolan att våra skattepengar används ineffektivt. Men parollen ”effektivisering” har i alltför många år inneburit att nödvändig skolpersonal avlägsnats, och storleken på skolklasser ökat. Det är dags att återge lärarna mandatet i skolan, och sluta slösa bort resurser.

Kommunala skolor drivs med kommunen som huvudman, friskolor med ett företag eller en stiftelse. Varje elev får en skolpeng, som förvaltas av huvudmannen. Även om den som utgör huvudman och styr skolan har höga ambitioner, riktas dock många resurser fel. Då uppstår slöseri istället för effektivisering. Stockholms stads skolnätverk, som kostade en miljard kronor och ändå inte fungerade, är bara ett exempel.

Så slösas det med skolans resurser

I dag använder många huvudmän, såväl kommunala som privata, en stor del av skolans resurser till att köpa in digitala verktyg. Fysiska läroböcker prioriteras bort trots att forskningen tyder på att det är när en elev får umgås med penna, papper, skrivböcker och riktiga böcker under hela sin skoltid som den lär sig allra bäst. Pengar går, vid inköp av digitala verktyg, till de företag som marknadsför dem. Det är med andra ord tydligt vem som tjänar ekonomiskt på skolans digitalisering. Men vad tjänar eleverna på digitaliseringen? Pengar som spenderas på det som för tillfället är modernt, utan att nyttan utvärderas, är slöseri.

Ett annat flagrant slöseri med resurser är lärarnas arbetstid. Tiden som avsätts till för- och efterarbete – vilket är kritiskt för att upprätthålla kvalitén i undervisningen – har minskat. Samtidigt har mängden administrativa sysslor och kringuppgifter ökat, med resultatet att lärare inte kan fokusera på det de är utbildade till – att undervisa. En behörig lärare har ägnat flera år åt akademiska studier i såväl sina ämnen som i pedagogik. Att inte utnyttja denna kompetens, utan istället använda lärare som rastvakter, administratörer, socialarbetare, vaktmästare, allt-i-allon och till och med städpersonal, utgör ett chockerande slöseri. Undervisningstiden för lärare måste bestämmas, och alla yrkeskategorier som är verksamma i skolan renodlas, så att samtliga kan utföra sitt arbete effektivt.

När kvalitén på undervisningen sjunker och elever inte klarar skolan, förespråkar många politiker sommarskola. Förväntningen är att två eller tre veckors undervisning på sommarlovet ska kompensera för ett helt års skolgång. För lärare är detta uppenbart orealistiskt. Hade sommarskolan varit till för ett fåtal elever, som behövde ta igen ett specifikt kunskapsområde, hade den möjligtvis varit en rimlig satsning. Istället läggs stora resurser på något som inte ens Skolverket vet om det ger resultat. Sommarskolan ger alltså inga mätbara positiva effekter. Däremot verkar den ytterligare spä på betygsinflationen. Man kan alltså hävda att lovskolan, förutom att den kostar mycket pengar, har en negativ effekt på skolan – ett flagrant slöseri.

Vill se statligt huvudmannaskap

Det är uppenbart att det behövs en tydlig styrning av skolan. Den behöver en grundlig översyn, inte ett lapptäcke av halvhjärtade reformer. Detta kräver politiker som har mod nog att både beskriva en vision och gå till handling. Samtidigt krävs det att man lyssnar på lärarfacken när man föreslår åtgärder inom skolan – det är vi som jobbar där. Sveriges barn och ungdomar förtjänar en trygg och stabil skolgång, som leder till att de har de kunskaper som krävs för att kunna navigera i sin samtid. För sin egen skull, för att kunna bidra ekonomiskt till samhället och för att utgöra aktiva medborgare i en demokrati. För att uppnå en värdig skola är det dags att tillsammans med lärarna se behoven, utmaningarna och lösningarna. Skolan behöver en verklighetsförankrad och inlärningsfokuserad styrning. Därför vill Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet se ett statligt huvudmannaskap.

Ingrid Lyberg, Lärarnas Riksförbund Landskrona

Göran Andersson, Lärarförbundet Landskrona