Bo Hejlskov Elvén: ”Jag måste förklara vad lågaffektivt bemötande är”

Jag började jobba som skolpsykolog 2000. Det var på en belastad förortsskola utanför Köpenhamn. Det fanns även en resursklass för barn med extremt utåtagerande beteende. Lärarna hade ofta fasthållningar i resursklassen. Mitt uppdrag var att stödja lärarna med handledning och att utreda barn vars beteende lärarna inte kunde förutsäga.

Vi började utveckla metod för deeskalering så konflikterna inte ledde till fasthållningar. De är nämligen livsfarliga. Det vet vi från en mängd studier, till exempel denna.

2002 började jag jobba mycket med sluten ungdomsvård. Arbetet med metodutveckling fortsatte. Jag fick kontakt med Ross Greene 2003, och 2004-2006 jobbade jag på Dansk Kunskapscenter för Autism, där vi fick kontakt med Andy McDonnell, som utvecklade Studio III, en metod för fysisk hantering av personer som utövar våld. Både Ross och Andy arbetar med lågaffektiv metod, Ross i mer behandlande riktning, Andy kring fysiska interventioner med bas i Jiu-Jitsu. De ingår både i den metodkatalog som är lågaffektivt bemötande. Så lågaffektivt bemötande är inte att låta bli att ingripa när en elev slår en annan eller när någon våldtas, lågaffektivt bemötande är att hantera det som händer på bästa sätt utan att eskalera situationen.

Det gör vi bland annat med deeskalerande metoder som att tömma klassrummet och låta folk kasta klart om någon kastar möbler, att inte ta tag i elever och köra ut dem ur rummet utan prata lugnt och gärna avleda med lite humor. Jag har förstått att vissa tycker detta är extremt provocerande.

Vid farliga situationer som våld använder vi oss av fysiska interventioner, Studio III. Metoden bygger på att man slappnar av i de muskler eleven tar tag i om man är i fysisk konflikt med en elev, och att vi styr elevens rörelser genom att röra oss med eleven i stället för att hålla fast. För det är som sagt livsfarligt att hålla fast. Studio III bygger på Jiu-Jitsu och Aikido, och Andy McDonnell doktorerade på metoden i 2006. Han är numera professor i autismkunskap vid Birmingham City University, där jag också finns, dock som doktorand. Särskilt vid hanterandet i farliga situationer måste vi ha en bra och säker metod. Att gå in i en våldsam situation utan att veta vad man sysslar med är farligt även för läraren. Att ta det på volley och med så kallat sunt förnuft är farligt både för elev och lärare. Det har forskning av Leggett och Silvester (2003) visat.

När vi väl hanterat situationen måste vi sätta oss och ta reda på varför situationen uppstod. Precis som sjukvården gör enligt Lex Maria och som man gör i industrin när något inte funkar. För skolpersonalen har såklart ansvar för att skolan funkar och att barn inte agerar ut. Vid utvärdering använder vi oss av ett attributionsteoretiskt ramverk, eftersom det visat sig mest effektivt. Vi letar efter orsaker till beteendet i vad som hände innan utagerandet, i den fysiska miljön, i vårt bemötande av eleven och i de pedagogiska ramar vi skapat för situationen som uppstod. Var strukturen tydlig och förutsägbar? Kunde eleven förstå vad som pågick? Hade vi för stora förväntningar på elevens förmågor? För större delen av det utagerande beteendet i skolan ser vi hos elever med särskilda behov. Var stödet tillräckligt?

Och sedan avslutar vi med metod för förändring. Vi tittar på om vi ska förändra de fysiska ramarna, om vi ska förbättra strukturen och vara tydligare med vad som gäller. Vi tittar på hur vi kan anpassa skoldagen för elever som har svårt att vara i skolan, och vi kanske även jobbar mer behandlingsorienterat med CPS, Ross Greenes metod. Vi ökar stödet till eleven som har svårt att vara i skolan.

Allt detta blir en väldigt effektiv förändring som tydligt minskar beteendeproblemen och ökar elevernas inlärning. För det är skolans huvuduppdrag. Det ökar även övriga elevers inlärning. För vi får trygghet och studiero i skolan, precis som skollagen säger att vi ska ha.

Det är lågaffektivt bemötande. En professionell metod för arbete med beteendeproblem.

Så nu när vi fått bort de värsta missuppfattningar av vad lågaffektivt bemötande är kanske vi kan diskutera. Och ställa professionell metod mot moraliserande av typen ”ska han verkligen få göra så?”. Vi jobbar med det som händer. För det händer. Och skolan måste ha metod för att klara av det som händer. Allt annat vore att svika både den med beteendet och alla de andra eleverna.

Lågaffektivt bemötande ingår i merparten av de best practise-rekommendationer som finns i världen, från brittiska BILD:s över danska socialstyrelsens metodrekommendationer till svenska Socialstyrelsens metodstöd. Det är inte något en skoldebattör för fram för att synas, utan är en mainstream-metod. De flesta skolpsykologer rekommenderar metoden. Den är en del av svensk skola. Runt 50 procent (min uppskattning) av de lärare jag träffat i jobbet tillämpar metoden bra med bra resultat. En stor del utan att veta att det är det de gör. De bara lyckas i sitt arbete. Men en liten men väldigt högljudd grupp lärare och en massa icke-lärare anser att vi behöver hårdare tag och att elever med särskilda behov och/eller beteendeproblem inte ska gå i vanliga skolan. De förespråkar auktoritära metoder som straff och konsekvenser, metoder som vi vet ökar våldet och minskar elevernas möjligheter att nå målen.

Jag ska inte syssla med personangrepp och anklaga någon för ohederlighet eller girighet, jag väljer att möta med argument. Och hänvisa till relevant forskning som visar att de metoder som rekommenderas av dessa personer inte fungerar och kan vara direkt livsfarliga. Det gör jag i mina böcker och artiklar, och på min blogg och i några poddar.

För eleverna i svensk skola förtjänar en bra skola vars metoder bygger på Barnkonventionens rätt att inte bli utsatt för kränkande behandling. Det var där vi startade utvecklingsarbetet, och det är där debatten är kvar 20 år senare. Särskilt de barn som även omfattas av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. De är mest utsatt för auktoritära metoder. Samtidigt har andelen elever som får särskild stöd i skolan minskat från över 13 procent till lite drygt 5 procent de senaste 6 åren. Det ökar såklart beteendeproblemen. Vi bör möta den ökningen med ökat stöd, inte auktoritära metoder. Svensk skola förtjänar bättre.

FOTNOT: Texten publicerades i en tidigare version på Bo Hejlskov Elvéns facebook-sida.