”Är det av lathet vi ska skriva dom istället för de och dem?”

Språket är i ständig förändring och moderniseras. Så har det alltid varit och är en helt naturlig och välkommen process. Nya företeelser och behov kommer in i våra liv och vi behöver språk för att kunna uttrycka dem.

Frågan är dock om all förändring är av godo samt av vilka skäl vi ska förändra språket. Är verkligen lathet ett skäl? Debatten om att ordet ”dom” ska ersätta formerna ”de” och ”dem” anser vi snarare handla om just det, än om att det skrivna språket verkligen behöver förändras i detta fall.

Skälet, som ofta framhålls till att denna förändring ska ske, är att det är svårt att lära sig reglerna för när respektive form ska användas.

Är det så svårt, eller?

Men hur svårt är det, egentligen? Vi kan repetera:

”De” är subjektsformen och fungerar som andra subjekt i meningar, det vill sägs som den eller det som utför något i satsen. Andra pronomen som anges i subjektsform är ”jag”, ”vi” eller ”han”. Om du är osäker kan du därför prova att byta ut ”dom” mot dessa pronomen och fungerar det ska du använda ”de”.

”Dem” är objektsformen och kan bytas ut mot andra objektsformer som ”mig”, ”oss” eller ”honom”. Ett objekt utsätts för något som sker i satsen och är passiv. ”De såg dem”.

Inte så svårt, väl? Jo, kanske i det sista fallet med ”han” för där kommer vi till ytterligare en språklig ”sjuka” som vi kan beröra när vi ändå är igång. Det heter inte ”jag såg han”, eftersom vi då får två pronomen som skrivs i subjektsform i samma sats. Pronominat ”han” ska här stå som objekt: ”honom”. Det verkar fler veta gällande den feminina formen, då det inte alls är lika vanligt att formulera sig: ”jag såg hon”.

Lathetsskälet håller inte

Användning av pronomen tycks dock vara lite svårt, vilket blir ännu tydligare gällande användningen av ”hans”/”hennes”/”deras” respektive ”sin”/”sitt”/”sina”. Där är faktiskt reglerna också lite krångligare. Ändå hör man sällan någon uttrycka att de reglerna borde tas bort. Så lathetsskälet håller inte rakt igenom. Vissa regler måste man ändå lära sig, eftersom det är en viss skillnad i vems fru ”han” kysser i meningen: ”Han kysste hans/sin fru”. Det finns ”dem” som gärna vill hålla ordning på det.

Frågan är också vilken form eller norm som ska råda. Är det den mer komplicerade, men tydligare formen, eller den förenklade som används i mer vardagliga och talspråkliga sammanhang? Faktum är ju ändå att det är en viss skillnad på talat och skrivet språk och att skrivet språk måste vara tydligare, eftersom det måste kunna stå helt för sig självt.

Så hur långt ska vi förenkla och var går gränsen för när det blir otydligt? Alla som kommunicerar med ungdomar får lära sig att det numera heter ”Aa” i stället för ”ja”, att ”jag” heter ”ja” och okej ”k”. Det är ju enkelt, men inte rätt. Ännu. Om det därtill ska få heta ”dom böckerna” så måste ”de” också alltså få bli ”dom”.

Utmanare till särskrivning

Med lite mer arbete kan vi snart decimera flertalet ord och uttryck. Och varför inte börja skriva som det låter också? För det är väl där ”dom” egentligen vunnit mark? Å andra sidan kommer särskrivningar att få sig en utmanare då ingen längre hör om något ska särskrivas eller inte.

De ä väll kanske (kansje?) svårt att skriva grammatiskt korrekt, men å andra sidan har ord sina värden. Det är tillräckligt svårt att göra sig förstådd som det är – att förblekna processen gör det nödvändigtvis inte lättare utan öppnar troligen upp för ännu fler frågetecken.

Är det ändå inte bättre att anstränga sig lite extra första gången och lära sig reglerna en gång för alla?

Linda Ekström Lind, Folkungaskolan, Linköping Susanna Kellgren Lundberg, Birgittaskolan, Linköping

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.