Debatt: ”Varför ska vi lärare gå till jobbet med livet som insats?”

LÄSTIPS Beskedet: Aktuellt med masstest i skolan

Det är inte utan att man som lärare under pandemin känner att man går till jobbet med livet som insats. Nu råkar jag vara frisk och inte direkt orolig för Corona för egen del, men kan inte acceptera att vi som yrkesgrupp utsätts för hälsorisk mer än andra yrkesgrupper, dessutom fick vi mitt under tredje vågen besked om att utbildningsministern Anna Ekström hoppar av skutan.

Den 25:e mars meddelade utbildningsminister Anna Ekström att distansundervisningen slopas från 1 april. Mitt fackförbund reagerade på det som ett dåligt aprilskämt. Jag och många andra reagerade likadant eftersom vi befinner oss mitt i en tredje pandemivåg, där smittspridningen i hög utsträckning sker via barn och ungdomar.

Medan flera europeiska länder inklusive våra nordiska grannar, stängt ner skolor och samhällsfunktioner i samhället, fortsätter Sverige med sin egna linje. Som gymnasielärare har jag inte hört myndigheter eller politiker prata särskilt mycket om vilken riskgrupp vi lärare utgör. Skolan sägs dock vara en viktig samhällsfunktion och underförstått; vi som arbetar där ska bita ihop och se vårt uppdrag som ett kall vi gärna offrar hälsa och liv för.

Anna Ekström hävdar att de svenska elevernas ohälsa ökar och betygen dalar, som om det går att bibehålla kvaliteten och välmåendet under en global pandemi. Klart att pandemin skadar, något annat vore villfarelse. Anna Ekströms uttalande om att slopa distansundervisning signalerar grönt ljus för elever och vårdnadshavare som vill tillbaka till skolan så fort som möjligt. Efter några månaders distans under vårterminen i min hemkommun Lidköping, räckte det med att några arga insändare från vårdnadshavare i lokalpressen för att utbildningsnämnden kallade till akutmöte och vips återinfördes närundervisning. Är det lokalpressen eller politikerna som styr kan man undra?

LÄSTIPS Hemlin: Förvirringen är total – men vi har slutat tänka och känna, vi bara gör

Varför rapporterar inte de andra länderna i Norden och Europa om skenande psykisk ohälsa, de har stängt ner fler skolstadier och under längre perioder än oss?

Får vi lärare skylla oss själva som valt ett samhällsnyttigt yrke – ska vi gå till jobbet varje dag med livet som insats för att skolungdomarna har psykisk ohälsa? Varför rapporterar inte de andra länderna i Norden och Europa om skenande psykisk ohälsa, de har stängt ner fler skolstadier och under längre perioder än oss? Vi verkar vara ett av få länder i Europa som har öppet skolan och ändå mår våra elever sämst.

Genom att utbildningsministern lämnar över hela ansvaret på region och kommun – vilka naturligtvis gör olika – kommer det påtryckningar från olika håll; lokalpolitiken, elever, vårdnadshavare och skolpersonal samt övriga. Det riskerar att bli hela havet stormar utan någon nationell kompass i sikte. Anna Ekström lär ha sagt att små beslut kan göra skillnad; vad kan då inte ett stort beslut på regeringsnivå betyda?

LÄSTIPS Ny undersökning: Stor covid-oro i lärarkåren

Vad är problemet? Jo, för mig är det allvarligt att regeringen med utbildningsministern Anna Ekström i spetsen – vilken har det övergripande ansvaret i nationen för utbildningssektorn – mitt under tredje vågen tar bort sin styrande hand. Vad ska vi ha utbildningsministern och regeringen till när de på detta vis kliver åt sidan i en global pågående kris? Smittan klassas som samhällsfarlig och Folkhälsomyndighetens veckorapport om Covid 19 (v 50) visar att skolan är den miljö som rapporterar om flest utbrott. I slutet av 2020 kom 45% av fallen från grundskolan, s 8 Ålder- och könsfördelning, citat: ”Andelen testade individer som var positiva för covid-19 i vecka 50 var högst bland personer 15–17 år och 18–19 år”.

Tack och lov har smittskyddsexpertisen i Västra Götaland förnuftet i behåll och beslutat om distans varvat med närundervisning till v 16. På De la Gardiegymnasiet - en av de största skolorna i Sverige – tar vi in varje klass en hel dag i veckan. Då jag undervisar 30-klasser får eleverna sitta i två rum, 15 i varje. Vi vädrar efter varje lektion och spritar bänkarna.

Att planera för några dagar i veckan på plats på skolan och resten digitalt innebär ett dubbelarbete (lös det), sedan ska läraren vara i två klassrum samtidigt (lös det) och ha med elever med symptom via länk (lös det). Corona är en kontaktsmitta, om jag träffar 30 elever varje dag istället för noll får det konsekvenser för risken att bli smittad, likaså för eleverna.

Vi kan aldrig garantera att skolarbetsplatsen är smittsäker eftersom unga är just unga och inte lika konsekvenstänkande som vuxna. Vi har samma utrymmen på skolan som före pandemin, att vädra och sprita blir lika effektivt som att försöka stoppa en skenande elefant med sytråd. Hade det räckt med Ekströms små beslut för att vända pandemin, hade vi inte behövt distansundervisningen alls, småbesluts-argumentet faller därför på sin egen orimlighet. Media rapporterar dagligen att förskolor stänger igen och jag hör fler och fler elever berätta att de och deras familjer får sitta i karantän.

Jag hade önskat att Anna Ekström stått kvar på den nationella kommandobryggan, hållit i rodret med fast hand och fortsatt att försöka manövrera utbildningsskutan bort från tredje vågen. Det är inte svårt att vara kapten i soligt väder, det är i storm som ledaregenskaperna prövas. Nu känns det som om vi lärare befinner oss mitt i stormens öga utan något livbälte i sikte.

Det enda rätta hade varit att ha kvar distans- och viss närundervisning april ut och se om tredje vågen planar ut för att i så fall släppa på mer närundervisning i maj. Då kanske vi kunnat avsluta läsåret mot en någorlunda normal horisont. Nu är jag rädd att den möjligheten strandar när det är upp till region och kommun att fatta beslut.

Frågan kvarstår; varför ska vi lärare som yrkesgrupp gå till jobbet med livet som insats, mitt under en tredje våg?

LÄS ÄVEN

Stänger samtliga skolor: ”Vill inte bli sjuka resten av livet”

Wiman: Vi lärare har stått där för våra elever

Professorn: ”Lärares covidrisk inte större”