Hemlin: Jag är knappt människa längre
Krönika
HAR DU RÄTTAT våra lyrikanalyser? undrar eleven i årskurs två när han kliver in i klassrummet. Han är inte den första som frågar. Hundratals frågetecken har attackerat mig i teamschatten de senaste veckorna. Har du läst mitt pm? Har du uppdaterat mitt omdöme? Återkopplat min läslogg? Kommenterat min artikel?
Jag antar att jag borde vara tacksam för varenda fråga. Glad över att eleverna bryr sig om hur det går för dem i kurserna men jag lyckas väl inte riktigt att jubla. Kanske till och med har snäst av någon helt oprofessionellt eller skyllt ifrån mig på något eller i värsta fall någon när eleverna vill veta hur de ligger till. Det är inte vackert och jag skäms. Så nu försöker jag le mot eleven och bara svara ärligt. Jag har inte läst ett ord i era lyrikanalyser.
– Nähä, jag som trodde att du var en supermänniska.
Ja, det trodde jag också. Jag vill fortfarande tro det ibland på det där odrägliga viset som den som predikar good enough för kollegerna men ställer högre krav på sig själv. Men nej, så mycket super är jag inte. Knappt människa faktiskt. Jag kan inte ens avläsa om eleven är ironisk eller inte men jag är glad att jag minns hans namn och att vi har en sal att vara i.
LÄSTIPS: Så många lärare jobbar när de är sjuka
Det har börjat lossna saker ur mitt minne nämligen. Namn på elever som jag känt i flera år är spårlöst borta, jag stavar fel på allitteration och sätter ihop en ny uppgift till en zombieartikel fast jag gjorde det redan häromdagen. Famlar efter tankar som jag vet har funnits men som löses upp i intet när jag närmar mig dem.
Så här brukar det kännas i slutet av maj, i nationella prov och betygsbryderi, men nu är det inte ens påsk.
Jag är i gott sällskap. Kolleger som i vanliga fall har dunderkoll missar inbokade seminarier eller är en timme sena till jobbet utan att ens ha haft på känn att något inte stämmer förrän eleverna hör av sig och undrar var läraren är. Många känner inte igen sig själva. En del sneglar mot Platsbanken.
På en skogspromenad stöter jag ihop med en kollega som berättar att hon sagt åt familjen att hon inte vill ha deras sällskap. Hon behöver tyst tid i skogen för sig själv. Själv har jag precis stängt av podden jag försökt lyssna på eftersom jag ändå inte fattar vad de pratar om.
Så här brukar det kännas i slutet av maj, i nationella prov och betygsbryderi, men nu är det inte ens påsk. Första april förra året lurade jag eleverna att påsklovet var inställt. I år är det nästan på riktigt med lovskola och omprovstillfällen i flera dagar. Det känns i varje fall inte som något att skämta om. Jag får komma på något bättre. Eller låna makens återkommande aprilskämt: Det ordnar sig.
LÄS ÄVEN
Efter fackets kamp – Carina får lön livet ut
