Krönika
”Åh, vad underbart! Jag kommer börja gråta.”
Det är den 29:e maj och mina samhällstvåor har precis fått beskedet att gymnasieskolorna kommer att öppna igen till hösten.
Klasschatten fylls av glada kommenterar och hjärtan i en strid ström.
”Fy fan vad skönt! Äntligen!”
Eleverna som kommenterar hör inte till dem som brukade jubla över skolan. Tvärtom. De flesta har både stånkat och stönat, svurit och skolkat. Men det var då, förut, innan den stora smittan tvingade oss till distans.
Ett och annat har eleverna väl lärt sig under den här våren. Jag har definitivt lärt mig mer. Många av eleverna har jag lärt känna på nya sätt. Kanske bättre. När vi har kommunicerat i alternativa kanaler, när eleverna har ställt frågor och fört resonemang utan att hela klassen lyssnar har alla tvingats kliva ut ur sina vanliga roller i gruppen.
Vi lärare har skrivit och tjatat och peppat. Utdelat digitala klappar på axlar. Sett elever kämpa och lyckas. Sett andra kämpa och misslyckas. En del har vi inte sett alls eftersom de gått under radarn och försvunnit ur räckhåll.
Det var visst inte coviden som gjorde det så svårt att andas emellanåt.
EN SKOLA ÄR SÅ MYCKET MER än lektioner och uppnådda kunskapskrav. Så mycket relationer. Så mycket samspel mellan människor. Så många elever som vi i vanliga fall ser, nickar och hejar på trots att vi inte ens har dem i undervisning. Dem har vi ju inte mött på flera månader.
Vi listar plus och minus när vi ses för att ordna klassvis studentfirande för treorna. Somligt har hemmajobbet underlättat. Att läsa och bedöma inlämningsuppgifter utan att lockas till snicksnack och kaffetugg med kolleger till exempel och spela in genomgångar eller elevernas gruppdiskussioner.
Annat har varit värre, främst det där flytande, outtalade. Utan varandra att stämma av med eller luta oss mot blir det svårare att sätta gränser. När ska jag sluta svara på elevernas meddelanden? När ska jag sätta stopp för inlämningar? Och så den där gnagande oron att jag helt och hållet missat någon viktig information då jag inte hör pratet i personalrummet.
Nämner någon Teams en gång till skriker jag, utbrister en kollega och raderar appen ur telefonen. Vi skrattar igenkännande och trycket över bröstet släpper. Det var visst inte coviden som gjorde det så svårt att andas emellanåt.
Blomstertiden är äntligen kommen, med lust och fägring och en del rester om sanningen ska fram. Nu nalkas ljuva sommar och vi fikar med eleverna utspridda i gräset. I augusti ska skolan väckas igen med blid och livlig värma och allt ska bli återfött.
Fy fan vad skönt!
