”Smekmånaden var fin, nu är den definitivt över”

Jahaja, nu har jag lurat mig själv igen. Som vanligt.  

Jag har hunnit tänka att det rullar ju på riktigt bra det här. Jag har hunnit erfara en känsla av kontroll över situationen och jag har till och med skrutit lite över att jag har sådan bra kontakt med eleverna. 

Och så pang, bom! Där ligger en elev och krälar på golvet sedan en klasskompis utmanat honom i att väga på stolen. Och plötsligt solkas det hittills respektfulla klassrumsklimatet av invektiv som jag aldrig kunde ana att de nyss så väna varelserna ens vågade uttala. Vad var det som hände?

Jag har en ny klass, i en ny kurs, på ett gymnasieprogram där jag aldrig tidigare undervisat. Höstterminen är redan sex veckor gammal och vi har just avverkat en tendenskonferens där undervisande lärare delar med sig av sina erfarenheter av klassen. Jag har med stort intresse lyssnat på övriga ämneslärare, höjt på ögonbrynen då någon ondgjort sig över någon elevs beteende och yvts lite i hemlighet över den goda hand som jag upplever att jag har med eleverna.

Men som alla vet går högmod före fall och utan någon som helst förvarning är stämningen annorlunda. En klok svensklärarkollega som upplevt detsamma med sina elever klär känslan i ord: Smekmånaden är helt enkelt över.

Ja, precis så är det. Intet är nytt under solen. När löven börjar skifta i gult slappnar jag av och släpper på tyglarna, om än så lite. Höstdagarna blir kallare men eleverna blir varma i kläderna. De har hittat (eller tilldelats) sina roller i gruppen efter det första försiktiga famlandet. Dynamiken har förändrats och det ställer nya krav på mig som lärare.

Nu gäller det att hålla i och hålla ut. Kämpa på och kämpa med. Fylla flaskan med mera handsprit, bedöma de första inlämningsuppgifterna och försöka följa sin planering eller göra en ny om det skulle behövas. Fortsätta.

Vi har en vardag att sköta. Jag målar mina ögon med kajal, klär mig i kavaj, sträcker på ryggen och kavlar upp ärmarna.

Den nästan ystra stämningen och tacksamheten över att vara på plats efter coronadistansen har också dämpats bland både lärare och de elever i årskurs två och tre som pluggade hemifrån i våras. Vetskapen om vad som kan hända om smittan sprids på nytt bär vi med oss men hinner inte tänka så värst mycket på.

Vi har en vardag att sköta. Jag målar mina ögon med kajal, klär mig i kavaj, sträcker på ryggen och kavlar upp ärmarna. Smekmånaden var fin men nu är den definitivt över. Precis som den ska vara. Det är dags att börja jobba i det här äktenskapet om det ska hålla på sikt. Och om det ska bli några resultat.

Vi ses till jullovet, ropar kollegan och skyndar vidare i korridoren.