Debatt: Pojkar misslyckas i en feminiserad skola
Debatt En förklaring till att betygsgapet mellan pojkar och flickor bara ökar handlar om att läraryrket är kvinnodominerat. Men det är inte själva betygssättningen som är problemet, menar debattören Kjell Kampe.
I Lärarens granskning av betygsgapet fanns mycket intressant läsning om varför pojkar får lägre betyg än flickor. Problemet belyses ur olika vinklar och en expertpanel uttalar sig och ger förslag på åtgärder. En av rubrikerna handlar om könsfördelningen bland lärarna Sju av tio lärare är kvinnor - är det en förklaring? – ”Nej det finns det inga belägg för att det är en förklaring till flickornas högre betyg” enligt en nationalekonom(!) i expertpanelen. Panelen var enig, endast pedagogikforskaren Fredrik Zimmerman var inte helt kategorisk.
Men det är ju inte betygssättningen som är problemet! Kvinnliga lärare sätter säkert lika rättvisa betyg som sina manliga kollegor, men de har en annan brist i det här avseendet. De är inte män! De kan inte vara manliga förebilder! Det är den intressanta aspekten på frågan om könsfördelning bland lärarna.
Redan under det första levnadsåret bor idag 10 000 barn inte varaktigt tillsammans med sin biologiska pappa. Mamman har ensam vårdnaden i närmare 4 000 fall[1]. En viss andel av alla barn saknar under hela sin barndom kontakt med en man som kan fungera som en god manlig förebild.
För alla barn, men speciellt för den gruppen, blir det livsviktigt att möta välutbildade manliga lärare som bland mycket annat kan motverka negativa machonormer. Att det idag är fullt möjligt att gå igenom förskola och hela den obligatoriska skolan utan att ha en enda manlig lärare är ett av de allvarligaste jämställdhetsproblemen!
Många tonårsbarn tycker att skolan är jobbig och tråkig. Men tjejerna är dels mognare och förstår därför tidigare vikten av att anstränga sig, dels är de lite mindre svårkontrollerade. De sköter skolarbetet, gör det under protest, mår inte så bra, men sköter det. Killarna bryr sig inte – men mår kortsiktigt bättre. Att tjejerna finner sig till rätta i skolan har förstås också att göra med att lärarna är kvinnor. Det är lättare för dem att identifiera sig med lärarna. Tonårskillarnas revolt mot en feminiserad skola är naturlig, ja i vissa avseenden nästan sund.
För att killarna ska lyckas behövs fler manliga lärare!
Det är intressant att den här aspekten över huvud taget inte berörs i materialet! Varför? Jag tror att det beror på att jämställdhetsdebatten är så totalt dominerad av feministisk ideologi att ingen riktigt törs. Tar man upp det argumentet blir det en indignerad storm av arga feminister i media och man blir anklagadför manschauvinism.
Men om vi vänder på problematiken är ju argumentationen självklar. Kvinnlig underrepresentation förs alltid ram i rampljuset och stora resurser satsas. Chalmers tekniska högskola har t.ex. ett projekt där man på tio år satsar 300 miljoner på att öka andelen kvinnliga forskare och professorer. Det är väldigt mycket pengar, men kanske motiverat.
Kjell Kampe jobbade som lärare i svenska för invandrare mellan 1969-1994, och är i dag föreläsare och författare inom kommunikation mellan människor med språk- och kultur-utmaningar.
Hur många miljoner borde då samhället satsa på att få en skola där pojkar och flickor får samma chans att lyckas, en förskola och ungdomsskola med en jämn könsfördelning bland lärarna? Den frågan berör alla barn i Sverige – närmare två miljoner - inte bara ett par tusen tekniska studenter.
Det blev ett fel i min fråga ovan. Det skulle inte stå miljoner, det skulle stå miljarder: Hur många miljarder borde samhället satsa?
Varför tiger Jämställdhetsmyndigheten? Var finns jämställdhetsministern och vår feministiska regering? Eller är det just feminismen som står i vägen?
Plocka fram miljarderna och satsa på en jämställd skola!
Källor: [1] Uppgifter från en C-uppsats i social arbete, Göteborgs universitet. ”Flykt, plikt eller ansvar?”
LÄS ÄVEN
