Arbetstid Vågar man hoppas på en sovmorgon i år, när hela ens existens under hösten ska rutas in i ett allsmäktigt schema?, skriver Maria Wiman.
Efter en sommar där begreppet tid liksom varit ett oformligt fluff som flutit ihop och inte direkt haft någon betydelse är det snart dags att återigen ruta in dagarna i timmar och minuter. Japp, det är det allsmäktiga schemat jag tänker på förstås. 40 minuter här, 80 minuter där. Det är med skräckblandad glädje man mottar denna disposition över veckans dagar. Blir det någon rast mellan varven? Får man äran att undervisa dödströtta sengångartonåringar sista lektionen på fredagar? Blir det halvklass ibland, vågar man till och med hoppas på en liten sovmorgon? Ja, hur i hela friden kommer existensen att utformas det kommande läsåret? Den där lilla papperssnutten innehåller så oändligt mycket mer information än ett ovant öga kan tro.
Det är också den här tiden på året när sociala medier fylls med frågor kring scheman. Är det här verkligen normalt, undrar den nyexade kraken. Jag har rekordmånga årskurser parallellt, konstaterar en annan. Idrottslärare brukar förfasas över alldeles för lite ställtid mellan lektionerna, modersmålslärare undrar om de överhuvudtaget har en lokal att undervisa i och högstadielärare förbryllas över hur snabbt de ska behöva rusha mellan salarna för att hinna i tid.
Allt tyder nämligen på att så snart vår undervisningstid slutade regleras så sköt den i höjden.
Det är lite hipp som happ, det här med undervisningstid. När läraren på ena skolan snittar på 950 minuter i veckan får olyckskorpen på skolan bredvid undervisa 1400 minuter. Det är ju liksom ingen som på riktigt reglerar och vaktar gränserna längre. Redan 1995 beslutades det att man skulle avskaffa den så kallade undervisningsskyldigheten. Tidigare hade man bestämmelser som höll koll på ramarna och det var ganska praktiskt om jag får säga det själv. Nu är det mer hejkon bejkon med alltihop. Allt tyder nämligen på att så snart vår undervisningstid slutade regleras så sköt den i höjden. I genomsnitt undervisar vi lärare två timmar mer i veckan. Och då ska vi minnas att undervisning är långtifrån att stå och improvisera goja vid katedern. Undervisning kräver gediget för - och efterarbete. Två timmars undervisning på schemat är ju minst fyra timmars arbete i verkliga världen.
Tid är pengar brukar man ju säga men jag vete tusan om det är hela sanningen. Åtminstone inte ur lärarens perspektiv. I början av min karriär kom jag glad i hågen tillbaka efter ett välgörande sommaruppehåll bara för att mötas av nyheten att jag skulle få ytterligare en klass att undervisa. Där försvann min tid som ett brev på posten. Jag fick väldigt mycket mer jobb vilket märktes på alla sätt utom i just lönekuvertet. Innan 1995 fick vi faktiskt betalt för den övertiden. Nu får vi på vår höjd glada tillrop och ett deltagande leende i korridoren. När en kollega är sjuk eller det krisar till sig på annat sätt är det många som snabbt rycker in och släcker branden utan att dygnet för den delen utvidgas en enda minut eller att det säger klirr på kontot. Det finns ju inga tydliga direktiv och då kan det lätt bli hela havet stormar i vardagslunken.
Några minuter här och några minuter där blir snabbt en ocean av obetald mertid. Det är ett faktum som vi behöver fundera på.
Jag tror av hela mitt hjärta att de flesta skolor har rektorer och schemaläggare som sliter sitt hår för att pussla ihop allting på bästa sätt. Och jag tackar min lyckliga stjärna att jag slipper vara ansvarig för detta djävulens tetris. Men i en skola där det mesta handlar om pengar är det tydligt att det tänjs en hel del på gränserna. Några minuter här och några minuter där blir snabbt en ocean av obetald mertid. Det är ett faktum som vi behöver fundera på.
Jag håller tummarna för era scheman. Jag hoppas att ni kan ta ut rast, att ni hinner pusta under dagen, att ni kan förbereda lektioner så att de blir inspirerande, strukturerade och spännande.
Det låter ju lite befängt när man tänker efter - det är ju en mening som egentligen inte ska behöva formuleras - men jag skriver den ändå. Hoppas att ni får tid att både andas och utföra era jobb.
