Krönika
Lärare i svenska och SO på Skapaskolan (F-9), Huddinge. Krönikör i Läraren.
Jag tänker på er. Hur har ni det därute i virvelvinden av smitta, sjukdom, oro och kaos? Vilken usel start på vårterminen vi fick. Omikron drar förbi som en tornado och fäller en efter en. Vi som bara ville undervisa. Vi som hade gjort planeringar. Vi som kanske drömde stort om studiebesök och spännande projekt. Och nu står vi här igen, handfallna och maktlösa inför den där fördömda smittan som inte lämnar någon oberörd.
Inget pris för högt
Orkar ni? Står ni upp fortfarande? Ni som är på plats, hinner ni andas? Jag kan tänka mig att sjuktalen är höga överallt. Och skolan är lika eftersatt som den alltid har varit, pandemi eller ej. Media rapporterar om rekordstor vikariebrist men någon måste ju hålla i undervisningen. När barnen sitter i sina bänkar måste det finnas en vuxen på plats och vi vet alla hur sårbart det är. Planeringstid försvinner, kaffekoppen får intas på språng, det lappas och lagas i farten. När verksamheten prompt ska hållas öppen är inget pris för högt och det blir på de anställdas bekostnad.
När verksamheten prompt ska hållas öppen är inget pris för högt och det blir på de anställdas bekostnad.
Som vanligt blir notan dyr för den som ännu håller sig frisk. Någon måste vara rastvärd, någon måste hålla koll på matsalen, någon måste hoppa in och ta mattelektionen, någon måste se till att fritids hålls öppet till sista föräldern hämtar. Nöden är uppfinningarnas moder och plötsligt finns det inget som hindrar att en lärare har två klasser samtidigt eller bedriver undervisning på plats och distans parallellt. Eller att specialläraren kopplas bort från sina andra uppdrag och tar en helklass i tyska. Allt går bra så länge någon passar barnen.
LÄS ÄVEN: Skolministerns svar efter hårda vikariekravet
Jag sitter här, i hemkarantän med smittad dotter, och bekymrar mig över er som fortfarande är kvar i stormens öga. Hur ska det bli? Hur länge kommer det att gå?
Hopplöst uppdrag
Och jag tänker på skolledarna. Hur mår ni? Jag vågar knappt ens sätta mig in i er situation. Vilket hopplöst uppdrag ni har och så svårt det måste vara att balansera. Vilka omöjliga pussel ni måste lägga! Jag skulle bli tokig av tondövheten från de som målar upp riktlinjerna. Att försöka hålla en skola flytande på ett hav som stormar - hur orkar man? “Ligg ett steg före”, säger skolminister Lina Axelsson Kihlbom. “Ta in vikarier redan innan sjukanmälningarna kommer”, säger hon. Varför inte lika gärna föreslå att kalla in Joe Labero så att han kan trolla fram lite lärare och en kappsäck full med pengar? Det är så lätt att säga saker, att tala vitt och brett om enkla lösningar byggda på fluff och sockervadd. Men i verkligheten där vi andra lever finns varken vikarier att få tag på eller pengar att spendera. Som skolledare skulle jag ligga sömnlös av vanmakt. Som skolminister skulle jag skämmas halvt ihjäl.
Men i verkligheten där vi andra lever finns varken vikarier att få tag på eller pengar att spendera.
Den alldeles karga verkligheten är att ingenting blir bättre av att lärare jobbar sig sjuka. Att pressa en hel kår till bristningsgränsen kan komma att få lavinartat besvärliga konsekvenser. Det borde finnas tydliga riktlinjer för hur mycket en lärare får täcka upp för sina kollegor. Det borde skjutas till mer pengar till vikarier. Samhället borde gå man ur huse för att locka människor till vikariepooler. Och på skolor där sjuktalet är så stort att verksamheten inte går ihop borde man överväga att stänga en tid. Jag har sagt det förr men jag säger det igen: vi lärare är inte superhjältar, läraryrket är inget kall, vi är människor av kött och blod, fullt utbrändbara och alldeles dödliga.
Leker med elden
Vi är vana att inte få hjälp, att rädda upp, att släcka yviga lågor och skenande bränder. Men två år in i pandemin är gränsen passerad och motståndskraften mycket låg. Jag tänker på er därute i verksamheten och hur trötta ni är nu. Jag vill trycka på stora larmknappen, ta hjälp av Hesa Fredrik, skrika högt att denna lärarkår snart inte orkar mer. Jag vill att det ska gå ut ett viktigt meddelande till allmänheten: “Vi behöver personal i skolan, annars får skolan stängas. Inget om och inget men. För lite personal - ingen skola.”
Kanske hade det fått någon att vakna och inse vad vi som jobbar i skolan redan vet? Att man leker med elden. Att det är allvar nu.
LÄS ÄVEN:
