Tak för antal elever på distans – men inte i klassrummet: "Förvånande"

För en tid sedan gav regeringen Skolverket i uppdrag att reglera gruppstorlekarna i fjärrundervisningen. För att som det heter i utbildningsdepartementets pressmeddelande ”säkerställa att all undervisning håller hög kvalitet”.

Några liknande bestämmelser eller riktlinjer för närundervisningen i grundskola och gymnasium finns det dock inte, uppger Skolverket när Skolvärlden ställer frågan. Myndigheten informerar att det är upp till skolhuvudmännen att organisera sina grundskolor och att rektorerna sedan beslutar om den egna skolans organisation.

Vad gäller forskningen på området pekar den åt lika olika håll, men många tunga rapporter gör ändå gällande att storleken på klassen spelar en stor roll för undervisningen och för resultaten.

Inte minst rapporten ”Klassfrågan – En ESO-rapport om lärartätheten i skolan” från 2002. Den skrevs av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO, på uppdrag av den dåvarande socialdemokratiska regeringen med syfte att undersöka elevers prestationer i förhållande till klasstorlek.

Studien visade inte bara på att elevernas kunskapsutveckling blev större i mindre klasser, utan att det även skulle kunna innebära en större samhällsekonomisk vinst på sikt.

Pontus Bäckström är utredningschef på Lärarnas Riksförbund, med bakgrund som gymnasielärare. Han tycker att det är föga förvånande att det ser ut så här.

– Givet det system vi har som bygger på så lite nationell styrning och reglering som möjligt så passar det inte att ha regler för sådant som undervisningstid, hur skollokaler ska vara utformade, vem som får vara rektor eller hur stora klasserna ska vara. Staten sätter målen och sedan är det bara: ”Här har ni pengarna, gör vad ni vill för att nå dem” och det är den styrlogik som i stort sett har gällt sedan 1990-talet, säger Pontus Bäckström.

Han säger att hela skolsystemet är byggt på att det ska finnas skillnader och att det också är det som det levererar. Skolornas, elevernas och lärarnas förutsättningar ges i stället utifrån den finansieringsförmåga och vilja som finns.

– För oss som vill att skolan ska vara likvärdig och kompensatorisk är det inte alls särskilt bra. Men sedan en bit in på 2000-talet har det inletts en motreaktion från politiskt håll som är ivrigt påhejad av Lärarnas Riksförbund, säger Pontus Bäckström.

Att regeringen vill reglera gruppstorlekarna för fjärrundervisningen tycker Pontus Bäckström är bra. Han hoppas nu att nästa logiska steg blir att de inser att det även behövs för närundervisning.

Nästan alla väldesignade studier av klasstorlek finner positiva effekter för mindre grupper.

– Undersökningar som pekar på att klasstorlekar inte spelar någon roll är nonsens. Nästan alla väldesignade studier av klasstorlek finner positiva effekter vid mindre grupper. Men här är det jätteviktigt att säga att det inte handlar om du har 25, 26 eller 27 elever i en klass. Det måste ner en bra bit och ligga på max 20–21 elever för att ge rätt effekter. Det finns även studier i USA som prövar grupper med 15–16 elever, säger han.

Undanträngningseffekter för eleverna är en given del i stora grupper, men är samtidigt bara en del i problematiken, menar Pontus Bäckström. Gruppstorleken påverkar också vad läraren kan göra i klassrummet, vilket i sin tur också påverkar resultaten.

– För läraren påverkar det flera dimensioner i yrkesutövningen. Det ger begränsande effekter på vad du kan göra, men kan också skapa arbetsmiljöproblem som stress. Och om du är lärare i ett ämne som har nationella prov då blir det mer rättning till exempel, säger han.

Men det kan också skapa rent fysiska problem förklarar Pontus Bäckström.

– Ungefär hälften av det svenska skolbeståndet består av byggnader från 1960-, 70- och 80-talen med klassrum byggda för klasser på runt 20 elever. Där klämmer vi nu ofta in 28 elever, men varken ventilationen eller akustiken är dimensionerade för det, säger han.

Att reglera gruppstorlekar i fjärrundervisningen är ett exempel på den större och mer övergripande politik som Lärarnas Riksförbund vill ska bedrivas. Där en statlig huvudman samlar allt ansvar, att det finns ett system som reglerar lägstanivån i undervisningen både för elever och lärare och att de kompensatoriska inslagen ökas i resursfördelningen.

– Vi vill också att staten finansierar det man beslutar om i stället för den katt och råtta lek som pågår nu. Då kan normer för helt avgörande faktorer i fråga om undervisningskvalitet sättas, säger han.

Skolvärlden har sökt utbildningsminister Anna Ekström (S) för en kommentar, men får beskedet att ministern ”är hindrad att tala om framtida planer eller politiska beslut medan vi är en övergångsregering”.