”Det är avtalet HÖK 18 som är problemet”

För två år sedan valde vi fem delegater i avtalsdelegationen för kretsen OP Södra att rösta nej till medlarförslaget om nytt kollektivavtal för lärare. Den främsta orsaken var att vi inte ansåg att skrivningarna om minskad arbetsbelastning var tillräckligt bindande för att de skulle komma att innebära någon förbättring av våra medlemmars arbetsmiljö.

Det saknades helt juridiskt tvingande skrivningar för arbetsgivarna att minska arbetsbelastning och förbättra arbetsmiljön. Det enda ”tvingande” i avtalet var att få till en dialog om arbetsbelastning och arbetsmiljö, något vi befarade inte skulle vara tillräckligt.  

HÖK 18 röstades igenom med stor majoritet i Lärarförbundet. De senaste två åren har tyvärr våra farhågor besannats. Arbetsbelastningen har inte minskat. Den har istället ökat i takt med fortsatta nedskärningar och minskande resurser.

Att rösta nej till ett avtalsförslag medför ett ansvar. Man kan inte sätta sig med armarna i kors för att kunna säga ”vad var det vi sa” om allt går åt skogen. Det har vi inte heller gjort. Vi törs påstå att ett omfattande arbete gjorts inom avdelningar och kommuner i kretsen med att uppfylla HÖK 18:s intentioner. Vi har gjort allt vi kunnat för att använda oss av avtalet för att minska våra medlemmars arbetsbelastning, men inte lyckats. Det vi har lyckats med är att höja kunskapen om vikten av en hållbar arbetsmiljö med balans mellan resurser och krav bland våra rektorer, ombud, medlemmar och kommunens tjänstemän. 

Vi tror inte att misslyckandet att förbättra våra medlemmars arbetsmiljö och arbetsbelastning beror på att vi inte försökt tillräckligt hårt. Det beror på att avtalet är dåligt. Det ger ingen möjlighet att hantera effekter av målstyrningen eller de ständiga nedskärningar av resurser som skolan utsätts för.

Problemet har inte varit att arbetsgivaren inte vill prata med oss om arbetsmiljö. Problemet har inte heller varit att tjänstemän inte vill att lärares och rektorers arbetsbelastning ska vara hållbar. Vi vill i mångt och mycket samma sak.

Problemet är att de krav politiker på olika nivåer ställer på alla skolformer är för höga i relation till de resurser samma politiker ger till skolans olika verksamheter. Glappet mellan krav och resurser kan inte minskas genom att föra dialog. Det kan bara minskas genom att krav sänks eller resurser ökas. Men för att kräva något sådant finns ingen hjälp eller verktyg att få i HÖK 18.

Fackliga företrädare och tjänstemän behöver stöd av tvingande skrivningar i kollektivavtalet för att ansvariga politiker ska ställa de resurser till förfogande som krävs för att åstadkomma en hållbar arbetsbelastning. Det behövs regler som arbetsgivaren ska följa. Exakt vilka begränsningar/ regler som ska drivas i avtalsrörelsen behöver diskuteras, men självklara frågor som begränsad undervisningstid, garanterad tid till för- och efterarbete och begränsade gruppstorlekar måste upp på bordet.

Med den ökade kunskapen om vikten av balans mellan krav och resurser, arbetsmiljö och arbetsbelastning, ledning och styrning som HÖK-arbetet inneburit för oss förtroendevalda, rektorer och tjänstemän och framförallt våra medlemmar, kan inte ett kommande avtal bygga på dialog som enda medel att förbättra lärares och rektorers arbetsmiljö och arbetsbelastning.

Ett avtal till utan regler bör inte vara aktuellt för lärarfacken. Vi kan inte återigen låta våra medlemmar ta smällen för att politiker inte tar ansvar.

Inte en gång till.

Alexander Köhn, Lärarförbundet
Eva Andersson, Lärarförbundet
Jenny Lindberg, Lärarförbundet
Anders Mases, Lärarförbundet
Peter Hvass, Lärarförbundet