SFI-läraren: ”Därför känns dådet i Örebro extra tungt”
Vera Ydrefelt, SFI-lärare, skriver om sorgen efter massmordet i Örebro.
Annat ”Vi vet så väl hur mycket våra SFI-elever kämpar. Hur de varje dag försöker göra sitt liv i Sverige lite bättre. Hur de varje dag försöker lära sig ett språk som de vet är nyckeln till det svenska samhället. Hur de varje dag blir påminda om sin otillräcklighet. Därför känns dådet i Örebro extra tungt” skriver SFI-läraren Vera Ydrefeldt.
Ord kan kännas futtiga. Ord kan kännas fel.
Ändå sitter jag här vid mitt köksbord och skriver. Det är lördag, ett par veckor efter att en man sköt ihjäl män och kvinnor på Risbergska skolan i Örebro.
Utanför fönstret virvlar snön hit och dit. En helg i februari. Sportlov som står för dörren i Uppsala. För mig går livet vidare. Partnern sover, sonen lägger patiens. Världen känns liten och trygg innanför våra fyra väggar.
”Något har stannat”
Men där ute har något stannat. När Rickard Andersson gick in med vapen på Risbergska och sköt så gick något sönder. Skott efter skott som trasade sönder människoliv skar även ett djupt jack i vårt lilla men avlånga land.
En tydligt berörd statsminister talade om det värsta skoldådet i Sveriges historia, en uppskakad drottning undrade vad som hänt med Sverige. Jag undrar vad som ska hända med de arton barn som förlorat en förälder.
Häromdagen kom en kollega fram till mig och berättade att en av hennes elever är släktning till en av de mördade. En mamma som lämnat två barn varav den yngsta är ett och ett halvt år. Den äldre frågar var mamma är. Vi såg på varandra, jag och min arbetskamrat. Hennes tårar speglade mina, hennes maktlöshet min.
”Vet hur de kämpar”
Vi vet så väl hur mycket våra SFI-elever kämpar.
Hur de varje dag försöker göra sitt liv i Sverige lite bättre. Hur de varje dag försöker lära sig ett språk som de vet är nyckeln till det svenska samhället. Hur de varje dag blir påminda om sin otillräcklighet. Jobbet de inte fick. Svenskan de inte bemästrar. Smärtan de inte kan förklara för läkaren.
Hur de ändå fortsätter kämpa.
Det gör att dådet känns extra svårt, att bilderna från Salim Iskefs begravning får mig att gråta av uppgivenhet. Han skulle bli undersköterska och i sommar skulle han och fästmön gifta sig. Så blev det inte. I stället fick familjen kasta riskorn och spruta champagne på hans kista som sänktes ned i jorden, till den sista vilan. Han hade skapat sig ett liv i Sverige, ett liv som slets ifrån honom en februaridag.
Ord är futtiga. Ord kan inte sudda ut, kan inte vrida tid tillbaka, kan inte ge de arton barnen tillbaka sina föräldrar. Ändå är det orden jag famlar efter denna lördag när snön gör världen skenbart mjuk.
Vera Ydrefelt, SFI-lärare, Uppsala
- Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.
Vill du skriva en debattartikel på Vi Lärare?
Gör så här:
- Skriv max 3 000 tecken, underteckna med namn, titel och gärna bostadsort.
- Skicka helst texten som en Word-fil, och bifoga gärna ett högupplöst porträttfoto i färg (oftast duger en selfie tagen i bra ljus).
- Mejla texten till adressen nedan och skriv även ditt mobilnummer i mejlet ifall vi behöver diskutera texten.
Mejla till oss på: debatt@vilarare.se
LÄS ÄVEN:
SFI-läraren om eleverna efter massmordet: ”Ni vet hur skott låter”
