Maria Wiman: Kan vi komma överens om vad ”good enough” egentligen betyder?
Krönika ”Vad innebär det egentligen att göra jobbet tillräckligt, att inte vrida ur den där trasan till kropp man har mer än nödvändigt? ”, skriver Maria Wiman.
Jag minns ett möte med min dåvarande rektor. Jag var nyexad och förtvivlad. Jag fick verkligen inte ihop lärarlivet. Klassen var stor och vild, jag var ung och oerfaren och näsan låg och balanserade precis vid vattenytan hela tiden. Jag minns hur tårarna liksom ville bränna hål på ögonlocken och jag kämpade för att vara stursk, mogen och behärskad.
Hon var en snällis, den där rektorn. Hon tittade vänligt på mig, la en hand på min axel och sa: ”Maria, jag vill att du ska tänka good enough. Det räcker att vara good enough.”
Det där, ska ni veta, tröstade mig i stunden. Jag gick hem på snärtiga ben och tänkte att den här flinka flickan inte måste vara så jädra duktighetsperfekt hela tiden. Good enough räcker. Det var en tanke som liksom låg fint i själen. Man måste inte vara på topp. Det räcker att vara tillräcklig.
Sedan dundrade vardagen in igen och de där orden skulle liksom förkroppsligas och förverkligas på klassrumsgolvet. Då blev det sopigt i roten på mig, sinkadus i planeten från första stund. För vad betyder det i praktiken att man är good enough. Tillräckligt bra hur då? Hur gör man? Klassen är ju lika stor som vanligt, lektionerna lika många, bråkstakarna lika ostyriga, dokumentationsbördan lika fnoskig, mötena lika frekventa, föräldrakontakterna lika förekommande. Hur gör man ett jobb alldeles lagom bra när uppgifterna är så satans många och tiden så himla knapp?
Vad plockar man egentligen bort?
Om vi ska vara konkreta: vad plockar man bort och var går gränsen?
”Nehej, Benke och Kjelle – nu får ni slåss vidare på egen hand för fröken har redan uppfyllt sin kvot av konflikthantering i dag.”
”Jahopp, lilla Fia-Lotta, du kan glömma att du får hjälp med läsförståelsen för jag har redan hjälpt fyra klasskamrater.”
”BUP-möte sa du? Nehej din gamla skojare, jag har redan haft ett möte i dag.”
Ni hör ju själva, så där kan man ju inte hålla på om man vill ha förståndet i behåll och kunna möta sin egen blick i spegeln varje morgon.
Jag vet att min rektor menade väl den där ledsna dagen för hundra år sedan. Men som äldre och visare kan jag inte låta bli att störa mig på uttrycket. Vadå good enough? Det är så lätt att säga men så fruktansvärt himla skitsvårt att genomföra. Vi jobbar ju med människor hela dagarna. Hur ska vi dra gränsen för vem som ska offras?
Jag börjar ge upp hoppet att få hjälp
Jag tror på riktigt att vi behöver göra någon slags gemensam plan för hur vi ska hantera vår arbetssituation. Det är ju inte rimligt att en nyexad yster ung skolfröken ska känna sig gråtfärdig av otillräcklighet alldeles i början av sin karriär. Det är heller inte rimligt att en gammal erfaren lärarräv ska komma hem från jobbet varje dag och känna sig själsligt utpumpad.
Kalla mig bitter och surmulen men jag börjar ge upp hoppet att få hjälp från politikerhåll. Här behöver nog vi kollegor gå ihop och fundera. Vad kan vi ta bort? Vad innebär det egentligen att göra jobbet tillräckligt, att inte vrida ur den där trasan till kropp man har mer än nödvändigt?
Kan vi liksom skapa en allmänt vedertagen definition av good enough? Det hade varit något att hänga i julgranen!
- Tummen upp: Vårtermin! Nya möjligheter och ljusare tider!
- Tummen ner: Oxveckor. Enligt Wikipedia sa man förr i tiden att den mörka högvintern sträcker sig ända till 28 februari. GULP!
LÄS ÄVEN:
Undervisningstid och mentorskap måste regleras innan vi lärare drunknar
