Annat
Lärare i svenska och SO på Skapaskolan (F-9), Huddinge. Krönikör i Läraren.
Jag får reklam på mejlen. “Fira internationella kvinnodagen med oss”, står det med glättiga bokstäver. På lokala kiosken säljs röda rosor för att fira kvinnan. Hrmpf, suckar jag bistert. Här ska inget firas.
Jag tänker spara mitt firande. Ni kan dock lita på att jag kommer att ordna århundradets halabalo den dagen alla flickor i världen får gå i skolan. Då slår jag jädrarimej på stora trumman. Men så länge 130 miljoner flickor utestängs från undervisning lämnar jag festblåsan i garderoben. Så länge flickor i många länder föds in i rollen som barnpassare, städerska, matlagare och vattenhämtare förblir jag allvarsam och dötråkig. När man vet att utbildning leder till färre barnafödslar och stabilare ekonomi, att utbildning är grunden för kvinnans frigörelse och ändå inte kommer till bukt med problemen är det för tidigt för partaj. Det går faktiskt inte att fira någonting när siffrorna ser ut som de gör.
Så länge 130 miljoner flickor utestängs från undervisning lämnar jag festblåsan i garderoben.
Inte heller blir jag festsugen när jag tänker på våra svenska förhållanden. Jag tänker på alla klasser jag har undervisat genom åren. Jag tänker på den klick coola killar som, fångade i den snäva mansnormen, har brölat och skrävlat. Och jag tänker på de tysta flickorna, de som sitter inne på alla svaren men aldrig något säger. Jag tänker på dem som i sina texter gnistrar och glimmar men som utåt stänger sig som musslor. Så länge den duktiga flickan förblir tyst tänker jag inte skjuta raketer eller skrika hurrarop. Istället tänker jag spänna mina muskler och stålsätta mitt pannben. Det är inte läge för fest.
Nej, jag sparar inbjudningskorten till min bankett. Jag lägger dem längst in i byrålådan på obestämd tid. Skolan upplevs vara en otrygg plats för många elever men otryggast är den för flickorna. Förra året granskade Skolinspektionen 29 skolor och fann att på över hälften av dem utsattes flickorna regelbundet för sexuella anspelningar och nedsättande kommentarer. Man fann också att det ofta saknas ett långsiktigt och målinriktat jämställdhetsarbete på skolorna. Enligt Folkhälsomyndigheten lider 62% av våra 15-åriga flickor av återkommande psykosomatiska besvär, orsakade av psykisk ohälsa. Pojkar har överlag bättre självkänsla och högre välbefinnande. Och så länge detta får fortgå, så länge våra flickor får höra att de är horor eller stressar sig trasiga av omvärldens krav så finns ingenting att fira. Jag sparar därför min champagne. Och jag vill inte ha en röd ros från den lokala kiosken.
Så länge våra flickor får höra att de är horor eller stressar sig trasiga av omvärldens krav så finns ingenting att fira.
Så länge normerna ligger kvar som en våt filt över vårt samhälle och kilar fast oss i roller vi inte själva valt, finns ingen anledning till jubel. Så länge vårt kön bestämmer över vår status och definierar vilka vi får och inte får vara förblir jag surmulen och arg. Till den dag mina döttrar upphör att vara kuddflickor åt klassens busar vägrar jag gratuleras eller uppvaktas.
Man firar inte internationella kvinnodagen. Man uppmärksammar den. Man förfasas över att den ens behövs. Man knyter sin näve och sträcker den högt upp i luften. Men man firar inte.
