Debatt: Om skolan är en båt drunknar vi snart

Kanske har de små barnen redan länge stått på kajen och väntat på den här båten. Det matta och behagliga sensommarljus som lyser upp den uråldriga kajscenen tycks i alla fall bära på all den vackra nostalgi som alltid uppstår när två världar möts. Förflutenheten och framtiden. Julimånadens sköna värme och augustimånadens annalkande skuggor. En sommardags obeskrivliga lätthet och den nya höstterminens former och plikter.

Föräldrarna utgör en sorts publik och gläds kanske över att för första gången – på riktigt alltså – vinka adjö till de små barnen. Eller så är det sensommarvädret de njuter av, storheten i allt det fina, känslan av att allting är som det borde vara. Några av barnen springer över den smala landgången med lätta och entusiastiska steg, ivriga att kasta loss och låta sig föras ut på detta helt klart helt nödvändiga äventyr. Även de barn som blir mer stillastående – trygga i deras föräldrars rika omfamningar – lockar fram ömma och minnesvärda leenden och den där känslan av att allting verkligen är som det borde vara. 

En sak är dock säker: det är en viktig och härlig resa det här! Den avlägsna horisonten lyser som av guld och det ljus som sprider sig över det öppna och krusade vattnet glittrar som av dyrbara diamanter.

Besättningen vill väl

Kaptenen håller nu ett kort tal som föräldrarna visserligen redan har hört förut, och som barnen knappast har hjärtat att lyssna till: de är förstås upptagna med allting som är nytt och med det som är ovant och med att hitta sina rätta platser på det solvarma däcket.

En sak är dock säker: besättningen vill väl! De har ett uppdrag, en kodex, en riktning, och en viss självkänsla. Åtminstone är det om dem som kaptenen nu talar högröstat och med ett visst patos.

Båten är således fylld av förväntan och goda föresatser när den lossar förtöjningarna och äntligen sätter kurs ut mot den självlysande och härliga horisonten.

Båten rör sig hela tiden framåt, mot det stigande eller fallande ljuset. Det är egentligen en mycket märklig känsla, att segla på det sättet, i ett hav som inte avslöjar vare sig riktning eller var man är någonstans, mot en horisont som även den tycks mycket obestämd, som om ljuset samtidigt utgjorde både en fallande och en uppåtgående rörelse. Kanske vet kaptenen vart vi är på väg. Eller så spelar alla endast sina roller. Det är i alla fall skönt att ha en så vältalig och beslutsam ledare vid rodret.

En del av barnen blir sjösjuka

En sak är dock säker: havet är som alltid nyckfullt! En del av barnen blir sjösjuka medan andra vänjer sig snabbare vid de många krängningarna. Det händer också att ett barn eller två faller ombord. Man fångar genast upp det – det är en självklarhet. Men så händer det igen. Och igen. Några av barnen liksom glider ur det grepp som man trodde att man hade om dem. Medan andra helt enkelt bara bestämmer sig för att hoppa överbord.

Och så går åren på båten. Det blir allt svårare att hålla reda på alla barnen. Deras svaga rop på räddning hjälper föga när besättningen är upptagen på annat håll. Man gör sitt bästa, förstås, slänger i en livboj eller två. Kaptenen meddelas och man frågar sig om det är möjligt att backa båten, åtminstone stanna den. Det är omöjligt att veta vad någon egentligen anser om den frågan. Förutom att varken tiden eller bränslet räcker till för sådana komplicerade manövrar.

Båten seglar alltså vidare. Är det verkligen seglar som den gör? För vad hände med den där vackra känslan av att två världar möttes? Har vi inte seglat tillräckligt länge nu? Varför är känslan att vi hela tiden rör oss längre bort från den där stigande eller fallande horisonten, allt det behagliga som dess guldinfattade strålar tycks utlova? Och var är kajen, den hamn där vi avgav våra sköna löften, bakom oss tycks endast en lång skugga sträcka ut sig, det krusade och glittrande vattnet framför oss liksom uppslukat av vår färdväg? Världar möts inte, utan dras isär, och havet tycks hela tiden växa så att man kan fråga sig om vi verkligen rör oss framåt eller endast står stilla eller till och med drunknar i detta det vidunderliga och fantastiska havets djupa ändlöshet?

Henrik Henriksson, lärare i Stockholm

• Detta är en debattartikel. Det är skribenterna som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Grundskolläraren

LÄS ÄVEN

Kexdilemmat ger barnen nya matteinsikter

Körling: Min respektlösa fråga gav mig en funderare

Här är fyrorna som läser mest i Sverige

Fem saker elever uppskattar när lärare gör

Stolper: Alla elever förtjänar en Annelie