Lärarna var moralens väktare
Sex- och samlevnad Det var hårda bud i början av 1900-talet. Onani var förkastligt och farligt, homosexualitet en sjukdom och sex före äktenskapet – big no no. Först 1977 fick lärare lov att vara neutrala i fråga om sex före äktenskapet.
Illustration: Karin Söderquist
Flickor ansågs ha en svagare sexualdrift än pojkar och skolans sexualupplysning syftade till att skydda dem mot männen. Medan pojkarna skulle undervisas med försiktighet. Alltför att förhindra risken att väcka den björn som sover. Barnens oskyldiga sinnen måste bevaras, inte förstöras. Den inställningen genomsyrade sexualundervisningen långt in på 1900-talet.
Men sexualundervisningens inträde i skolan är ett ganska outforskat område, berättar lektorn Sara Backman Prytz på barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet.
– Spåren leder tillbaka till sekelskiftets flickskolor. Där jobbade många progressiva lärarinnor som undervisade om sexualhygien och som ville skydda flickorna från oönskade graviditeter och könssjukdomar, säger hon.
Det fanns till och med de som föreslog undervisning i samlagsteknik.
Riksdagen behandlade många motioner gällande sexualundervisning under 30-talets andra hälft. Motståndarna oroade sig, bland annat, för att sexualundervisningen och det förbjudna och omdebatterade preventivmedlet skulle leda till att arbetarklassen börjar njuta för mycket av sin sexualitet. Och störa deras koncentration på arbetet.
– Kyrkan var väldigt kritisk och den hade ett stort inflytande i den offentliga debatten kring etik och moral.
På många håll rådde även en hysterisk oro för onani, ända fram till sent 50-tal. Onani kunde leda till ryggmärgsproblem och sinnessjukdomar, förstöra hälsan och förkorta livet, vilket ofta framgick i undervisningen.
Sara Backman Prytz.
Foto: Niklas Björling
– Många barn och ungdomar kände sig otroligt skuldbelagda på grund av det. Men det fanns också debattörer som ansåg att man inte skulle skuldbelägga barn som onanerade.
På 40-talet infördes sexualundervisning som ett frivilligt inslag i skolan, på initiativ av ”den Kungliga majestät”. Lärarna rekommenderades även att undervisa om rasbiologi, fosterutveckling och ”könslivets biologi”. Tio år senare gav Skolöverstyrelsen en biskop, en överlärare och en skolöversköterska i uppdrag att ta fram ett nytt handledningsmaterial som innehöll rena lektionsmanus som läraren kunde läsa upp högt för sina elever:
”Ibland får man höra, att det inte är nyttigt för uppväxande ungdom att leva avhållsamt. Det är inte sant. Det gäller inte sunda pojkar och flickor … Far och mor skulle helt säkert beredas stor sorg, om de finge reda på det.”
Sexualundervisningen blev obligatorisk 1955 och flickor och pojkar fick gemensam undervisning om pubertet, kroppsutveckling och etik. Dessutom skulle den ges redan i förskoleåldern, med avstamp i kunskaper om växter och djur.
Lärarna förväntades också axla riskerna med ”nöjesläsning, ungdomsfester, alkoholfrågan; alla sidor av ungdomslivet, som kan ha vissa återverkningar på ungdomens sexualliv”. Nu blev lärarna en slags moralens väktare och uppmanades att upplysa föräldrar om de upptäckte misstänkta beteenden eller ”sexuella beteenderubbningar”.
Gapet mellan skolans syn och ungdomarnas verklighet växte och för många elever blev undervisningen något man ville slippa. Under den sexuella revolutionen började omvärlden reagera på att styrdokumenten inte hängde med i samhällsutvecklingen.
På vänsterkanten fanns det till och med de som föreslog undervisning i samlagsteknik. Men det var först 1977 som det beslöts att skolan skulle vara neutral i frågan om sex före äktenskap. Begreppet samlevnad infördes, kvinnan blev jämställd mannen och sexualiteten skulle även ses som en källa till glädje.
Sedan kom bakslaget. På 80-talet dök en ny fara upp: hiv och aids.
– Oron växte och samtalen kom åter att handla mycket om faror.
Sverige anses vara först i världen med att införa sexualundervisning. Mycket tack vare sexologen Maj-Briht Bergström-Walan som tidigt undervisade både lärare och elever i sexualkunskap, skrev läromedel och anlitades som expert på Skolöverstyrelsen. I kortfilmen Maj-Briht svarar på sexfrågor sammanfattar hon sin gärning:
”Barnen blev väldigt glada att få reda på sanningen, för de hade bara fått reda på sagor, förut.”
