Tydlig linje för progression

Foto: Anna Simonsson

Lägg fingrarna på halsen och känn på pulsen. Känner ni att det pulserar, ropar idrott och hälsaläraren Gustav Persson frågande till eleverna i årskurs 2 på Måsöskolan i Haninge utanför Stockholm.

– Jaaa, svarar majoriteten av eleverna, medan en del ser lite undrande ut.

– Men visst pulserar det rätt långsamt? Vi har ju inte börjat röra på oss än men ju mer man tränar, desto snabbare dunkar hjärtat och då stiger pulsen, förklarar Gustav Persson.

Eleverna står i fyra grupper med olika färgband på sig på en stor fotbollsplan. Det är molnigt och blåsigt, de huttrar och ser ut att behöva röra på sig. Gustav Persson förklarar att dagens lektion handlar om uthållighet och kondition och att de ska göra olika intervallövningar. De ska springa och vila om vartannat och varje gång kommer det att bli lite, lite jobbigare.

Gustav Persson,
lärare i idrott och hälsa på Måsöskolan i Haninge. Foto: Anna Simonsson

Eleverna radar upp sig på led och sedan drar de i gång. De börjar med en kull-lek och fortsätter med en pusselstafett där de ska springa till koner och leta efter pusselbitar med lagets färg på. Därefter, om de har fått tag på rätt pusselbit, bär det av till en rockring där pusslet ska läggas. När den sista leken är avklarad – en jakt på memorybrickor – är eleverna riktigt andfådda och röda om kinderna.

– Nu är det mycket lättare att känna pulsen, eller hur, frågar Gustav Persson.

Den här gången blir svaret mer unisont. Eleverna har förstått vad det handlar om.

Dagens lektion, med fokus på sambanden mellan uthållighet, kondition och kroppens cirkulationssystem, ingår i ett av de fjorton arbetsteman som Gustav Persson och hans kollega Hanna Jakobsson jobbar återkommande med varje år för att säkra att det finns en stegring och progression i deras arbete. För just det är något som idrott och hälsalärarna på Måsöskolan lägger ner mycket tid på.

– När jag började här för fyra år sedan kände jag och min kollega att vi behövde en tydligare plan att jobba efter för att skapa en mer sammanhängande undervisning, från årskurs 1 upp till årskurs 6. Så vi satte oss ner och analyserade kunskapskraven och det centrala innehållet i kursplanen och delade in dem i fjorton arbetsteman som vi tyckte matchade kunskapskraven på ett bra sätt, säger Gustav Persson och förtydligar att tre av temana inte är kunskapsrelaterade utan snarare handlar om att komma i gång respektive avsluta varje termin.

Efter lektionen visar han en översiktsplan i Excel som är uppdelad efter deras arbetsteman. Bland annat: Hur är det med hälsan?, Bollen i centrum och Muskler i centrum. I dokumentet framgår progressionen i detalj och vad varje arbetstema ska innehålla.

– Vi har alltså gjort våra egna tolkningar av kursplanen där vi själva har bestämt vilket teoretiskt innehåll eleverna ska fördjupa sig i och vad vi tycker är rimligt att eleverna i de olika årskurserna ska kunna inom respektive arbetstema, säger han.

Varje tema sträcker sig över tre veckor, från första dagen i årskurs 1 till sista lektionen i sexan.

– Men vi försöker alltid variera lektionsinnehållet i den utsträckning det går, fast våra arbetsteman är desamma. För varje årskurs lägger vi till nya teoretiska begrepp och större fysiska utmaningar inom varje arbetstema; vi bygger på och bygger på, med ambitionen att hjälpa eleverna att utvecklas för varje år.

Vi tror att den här metoden bidrar till utveckling

Gustav Persson tycker att den största utmaningen med progressionsarbetet är att bryta ner kunskapskrav och centralt innehåll och sedan anpassa utvecklingsmålen för varje årskurs. Och inte minst, att förena det med en teoretisk och praktisk undervisning som är både givande och energifylld.

– Det här försvåras av att det inte finns några kunskapskrav för lågstadiet i idrott och hälsa och därför tror jag att den enda lösningen är att börja med att titta på kunskapskraven i årskurs 6 och sedan bryta ner dem steg för steg.

Just dagens arbetsområde, Uthållighet och friluftsliv, är det arbetstema som Gustav Persson tycker är ett av de enklaste när det gäller arbetet med progression. Dels för att eleverna kan utgå från sin egen kropp när de reflekterar kring sambandet mellan sin egen hälsa och träning, dels för att det är ett tema där det är relativt enkelt för lärarna att förena teori och praktik.

– I dag, till exempel, var tanken att eleverna ska förstå att de faktiskt tränade uthållighet och att det innebär att hjärtat får jobba. De fick känna på sin egen puls, lära sig lite om hjärtat och hur man kan träna uthållighet. Sedan sätter vi stopp där i årskurs 2 och fördjupar därefter innehållet år för år.

En som verkar ha förstått syftet med dagens lektion är Max Hammarbeck. Under lektionen berättar han att han älskar att röra på sig och att det är bra för oss människor.

– Mina ben är fulla med spring. Jag kan inte stanna och när jag börjar springa så pumpar lungorna ut luft i kroppen, och då känns det bättre i hjärtat.

Dunk. Att känna sin puls är inte helt enkelt. Särskilt inte innan man har börjat röra på sig. Foto: Anna Simonsson

De andfådda Elina Nyström och Tilde Wester verkar dela hans upplevelse:

– När man springer så här fort så här många gånger så går pulsen upp och hjärtat dunkar mer och mer.

I årskurs 6 är målet att Max Hammarbeck och hans klasskamrater skriftligt ska kunna redogöra för kroppens cirkulationssystem och hur uthålligheten förbättras när man tränar. För att sexorna ska få en klar bild av vad som förväntas av dem i teorin inför betygsättningen har lärarna utvecklat ett idrottshäfte som hänger både i omklädningsrum och klassrum och som finns tillgänglig på skolans digitala plattform. Där kan eleverna läsa om områdena de har jobbat med under året och hur lärarna bedömer de olika momenten.

Gustav Persson ser också elevens förmåga att utveckla sitt sätt att jobba med taktik och strategi i träningen som ett sätt att jobba med progression, även om det inte är ett kunskapskrav.

– Jag brukar säga att de yngre eleverna leker en lek medan de äldre förväntas spela en lek, till exempel genom taktik, planering och utvärdering. I lägre årskurser är lekarna enklare, sedan fylls de på med fler regler och hårdare fysiska utmaningar, säger han och poängterar att deras arbetsmetod är ett av flera tillvägagångssätt att jobba med progression.

Och att han är övertygad om att det finns många andra sätt som fungerar minst lika bra. Men att de lärare som inte har en tydlig tanke med progres­sionen i ämnets olika delar kan få betydligt svårare att kunna följa elevernas kunskapsutveckling och sätta betyg i årskurs 6.

– Eftersom vi har hittat ett sätt att bryta ner vilken nivå eleverna ska ligga på för varje årskurs blir det lättare för oss att se var eleverna för tillfället befinner sig och att hjälpa dem att vara redo för kunskapskraven i årskurs 6.

Han upplever också att det här tillvägagångssättet gör lektionerna mer effektiva, på flera sätt.

– Vi behöver ju aldrig börja från början när eleverna börjar i sexan. Vi vet ju att de är relativt på­lästa inom varje arbetsområde och kan rivstarta varje moment eftersom de flesta har förkunskaperna.

Ett av de fjorton arbetsteman som Gustav Persson tycker är svårast att utveckla en bestämd progres­sion i är det de kallar för ”Bollen i centrum”.

– Det är ju inte förankrat i kursplanen att de ska träna på att bli duktiga på att hantera en boll, där­emot står det att vi ska jobba med ”sammansatta motoriska grundformer” och vi använder bollen som medel för att nå dit.

Sedan betonar han att progression till stor del även handlar om att bidra till att eleverna ska känna att de utvecklas.

– Oavsett om en elev har lätt eller svårt för ett moment brukar jag utmana dem att ta ett steg utanför sin ”comfort zone”. För en elev kan det betyda en svårare rörelse eller fler sammansatta rörelser, medan det för en annan kan innebära att man bryter ner och bara gör en liten rörelse i taget. Alla elever som uppnår målen försöker vi utmana på nästa nivå. Vi använder då nästa års nivå i progressionen eller skapar nivåer däremellan.

Gustav Persson är nöjd med sin och kollegans arbetsmetod men konstaterar att det är svårt att svara på om den har lett till större utveckling hos eleverna eftersom han inte har jobbat på något annat sätt på den här skolan.

– Det enda jag kan säga rent konkret är att våra elever hade högsta meritpoäng i kommunen förra året och att mina senaste betyg i genomsnitt var de högsta jag har satt. Så ja, vi tror att den här metoden bidrar till utveckling.