Hon räddade Kosters skola – och blev hjälte

– Jag var inte riktigt förberedd på uppmärksamheten. Det är inte så ofta det står i tidningen att en lärartjänst är tillsatt, säger Susanne de Barès.

Samtidigt blir hon lite generad, för i hennes värld handlade det ”bara” om att söka ett lite annorlunda lärarjobb. Då visste hon inte att skolans fortsatta existens hängde på om de kunde få en behörig lärare.

– Plötsligt fick jag väldigt mycket uppmärksamhet och det var ju inget jag direkt strävat efter.

För Susanne var det bara att vänja sig. Flera gånger samma vecka skrevs det artiklar om henne eller lärartjänsten i lokaltidningen. Redan någon dag efter att hon skrivit på anställningskontraktet var det intervju i lokalradion och senare under hösten ett lördagsporträtt i tidningen.

"Vi hade tagit vem som helst, men…"

Och nu vill Grundskolläraren träffa henne för att få veta mer om hur det är att jobba som lärare med så få elever i olika åldrar, men också om det som under flera år varit en specialitet i Kosters skola – hur skolan samexisterar med lokalsamhället och naturen. Om varför det är viktigt för barnen att vara med ute och fiska hummer, att strandstäda och besöka gårdar med djur som håller landskapet öppet.

Fotografen och jag har hyrt cyklar vid ett av Sydkosters färjelägen och tar oss mot mitten av ön där skolan ska ligga. Inga skyltar visar vägen, men vi råkar haffa en förälder som visar oss rätt, in på en lerväg. Hon passar på att berätta hur orolig hon varit över skolans framtid och hur glad hon är över att Susanne kom.

– Alltså, vi hade tagit vem som helst, men Susanne är ju så bra! säger hon och cyklar vidare. Och ropar:

– Det är det vita huset ni ser där borta!

"Alla leker med alla"

Skolgården ser inte ut som skolgårdar brukar. Ingen asfalt, inga vita linjer för bollspel. I stället: en stor gräsmatta, klätterträd med gungor, odlingar, picknickbord och en lekplats. När barnen kommer ut på sin lunchrast är de snabba med att klättra upp i träden.

– Det är en väldigt mysig grupp, barnen är goa mot varandra och alla leker med alla, säger Susanne medan hon samlar ihop barnen inför dagens utflykt.

Det går sju elever i Kosters skola, från förskoleklass till trean. Det finns också en förskola, som för närvarande har två fyraåringar, och ett fritids. Susanne samarbetar nära fritidspedagogen Bisse Hultin, som har hand om både förskola och fritids. Ungefär en gång i veckan är det utflykt för ”hela skolan”, det vill säga de nio barnen i skola och förskola.

Det är också en del av pedagogiken på Koster, att göra det man kan göra med alla barnen tillsammans. Den här dagen bär det av till stranden för att plocka tång, som ska bli näring åt skolans odlingar i Kosters trädgårdar.

"Där ute bodde en lärare"

Skolbarnen tar sina cyklar och fyraåringarna får åka i cykelkärran, som också är lastad med hinkar för tångplockning. Efter någon kilometer kommer vi fram till sandstranden i Bergdalen. Där finns det gott om tång som blåst iland efter den senaste vinterstormen.

Susanne samlar ihop barnen och pekar på en av öarna utanför.

– Vet ni att där ute bodde en lärare och när det blåste för mycket kunde hon inte ta sig till skolan och då fick barnen ledigt, säger hon.

Nu får jag verkligen fundera ett varv extra på hur jag kan jobba för att få tid för alla elever individuellt, men också vad vi kan göra tillsammans.

Berättelsen om läraren är en bit av Bohusläns skolhistoria. Om de tuffa förhållandena som rådde ute på öarna, särskilt på boplatserna vid fyrar och lotsstationer. Om lärare som hade sin tjänst på flera öar och fick seglas mellan öarna i de flesta väder. Om barn som fick undervisning kanske 90 dagar om året. Skolorna kallades lotsbarnsskolor och lades ner 1925.

Tillbaka till barndomen

En sådan ö är Ursholmen utanför Kosteröarna. Här låg Sveriges västligaste skola på sin tid och det var faktiskt under en guidad tur där som Susanne för första gången fick höra talas om att det fanns en skola på Koster. Någonstans sådde det ett frö, för när hon en kväll hemma i Sigtuna tre år senare satt och slösurfade, kom tjänsten på Koster upp och hennes längtan till havet gjorde sig påmind.

– Jag växte upp i Lindome utanför Göteborg och tillbringade barndomens somrar hos min farmor i Sannäs utanför Grebbestad. Mina barn var utflugna och jag befann mig på en plats i livet där jag var redo för något nytt, säger Susanne.

Och nog har det blivit mycket nytt, även om hon naturligtvis hade en rejäl verktygslåda med sig. Läroplan, kursplaner, undervisningsmetoder och förmågan att bygga relationer sitter förstås i ryggmärgen efter en lång lärargärning. Nu handlar utmaningarna mer om att hantera en liten grupp med sju barn i fyra olika årskurser och se till att alla får det de behöver. En elev går i förskoleklass, annars har Susanne två barn i varje årskurs.

– Nu får jag verkligen fundera ett varv extra på hur jag kan jobba för att få tid för alla elever individuellt, men också vad vi kan göra tillsammans. Utflykterna är ett exempel, men högläsning är också något som funkar för hela klassen.

Samarbetar med Kosters trädgårdar

Även om eleverna är mycket färre, blir det mer planering av undervisningen nu. Men Susanne tycker också att hon har fler möjligheter än tidigare med en så liten grupp. Som att alla kan ta cyklarna när de ska på utflykt (Koster är en bilfri ö), att hon vågar låta dem klättra i träd eller ta med dem ut i lokalsamhället.

Att beskriva deras utflykter som studiebesök blir missvisande. För på Koster är skolan en del av samhället, precis som Kosters trädgårdar, naturum Kosterhavet, färjorna, matbutiken och turismanläggningarna. Besöket i Kosters trädgårdar är ett bra exempel. Här har eleverna sina egna odlingsbäddar, där de odlar sina grönsaker. När de kommer cyklande med hinkarna fulla med tång, möts de av Helena von Bothmer, som driver anläggningen tillsammans med sin man Stefan.

– Hej Elliott! Hej Victoria!

Helena kan namnen på alla barnen och hänger inte riktigt med när barnen tar täten mot odlingarna. Det märks att de känner sig hemma.

– Det är underbart att ha barnen här. Vi är en del av samhället och vill vara en del av deras utbildning. De ska inte känna att det är privat utan att det är deras också, säger Helena.

Får samhället att leva året om

När skoldagen är slut och barnen cyklat hem eller blivit hämtade av sina föräldrar i golfbil, frågar vi Susanne om vad hon tror om framtiden för den lilla skolan på Koster.

– Koster är en viktig del av Strömstads turistnäring och väldigt mycket händer härute på sommaren. Men för att det ska kunna förbli så, behöver samhället leva året om. Och om inte skolan finns blir det svårare för unga familjer att flytta hit. Det blir väldigt långa dagar för en sexåring att åka med båten vid sju på morgonen och kanske inte komma hem förrän vid fem på eftermiddagen.

LÄS ÄVEN

Nu är Kosters skola hotad – igen

Tips: Så lär du barnen klockan

Mattelärarens knep lär elever att förstå tid

Lärarförbundet sågar nya beskedet om förskoleklass