Gustaf Norén – stjärnan som kom hem

"Auktoritet kan man inte köpa. Pedagog är den som hållit på med en sak och blivit skicklig och har något att lära ut", säger Gustaf Norén. Foto: Oskar Omne
Den här artikeln publicerades ursprungligen på tidningengrundskolan.se

Gustaf Norén i Mando Diao bytte liv och Sverige fick en musiklärare av ovanligt slag. I hans bagage finns åttiosex veckor med en listetta och en konsertpublik på 800 000 i Berlin.

Vi kör bron över den brusande Västerdalälven och på andra sidan ligger ett gårdstun omgivet av tre faluröda byggnader.

Här finns poprockgruppen Mando Diaos avhoppade sångare Gustaf Norén. Här har han fått den miljö och det liv han önskat sig efter två decennier av hektiskt turnerande, låtskrivande och skivproducerande.

– Jag var 19 när jag kastades in i rockvärlden och sög åt mig alla enkla materiella lyckomedel. Lyx, pengar, ära, stjärnstatus. I de hemliga rockstjärnornas värld fanns få mentorer, liten vilja att dela med sig. Jag började så småningom längta till en annan slags musikkultur, mer kollektiv, som folkmusik.

I dagens nätsamhälle måste läraren med sitt liv visa att ansträngning ger något tillbaka.

Gustaf Norén har just kört de fem barnen till olika skolor och förskolor i Borlänge fyra mil bort. Huset i Dala-Floda är familjens helg- och sommarställe och Gustaf Noréns skaparverkstad. Den fasta bostaden finns i Borlänge där Gustaf Norén har sina rötter och sina föräldrar. Och där hans fru jobbar som arkitekt.

– När jag lämnar min dotter på förskolan i Kvarnsveden blir jag tårögd. Där växte jag upp. Älven, bruket, Folkets hus, Unga Örnar. Förvånansvärt mycket finns kvar. På fritidsgården hittar jag Larsa, en entusiast som jobbat kvar sedan jag var barn.

Gustaf Norén provar så gott som varje vecka jobbet som musiklärare, alla stadier, inklusive gymnasiet och folkhögskola.

– Jag är inte lärare än. Jag kom nyss in i rummet. Eftersom jag gillar att stå på scenen är det inte svårt att prata på en timme. Bakom mikrofon har jag rutit inför jättepublik. Men det jag lär är hur inlärning går till. Den kräver att eleven får pröva själv. Koncentration kan lätt brytas och håller kanske inte längre än femton minuter i taget. Man måste vilja lära sig något av eleven.

Gustaf Norén visar runt.

I köket satt de två ogifta bröderna som bodde här in på 70-talet och läste tidningen i ljuset från gatlyktan utanför fönstret. Elen var ännu inte indragen.

I varje gård finns det instrument och speltraditioner, berättar Gustaf, ”jag har aldrig spelat så mycket som sedan jag slutade spela i band”.

Vem är en bra lärare?

– Auktoritet kan man inte köpa. Pedagog är den som hållit på med en sak och blivit skicklig och har något att lära ut. Att ha lärlingar är en fin tradition. Men det finns ett problem i dag. En fientlig inställning bland unga till de töntiga äldre.

I rap och hiphop ser Gustaf mycket av det kollektiva han tycker om.

– Den är sann folkmusik. Producerad utan överflöd av prylar. Men den är råkommersiellt exploaterad av marknad och nöjesjournalister. Bara låtar om sex och våld blir stora. Jag vill höra raptexter som även deras mor- och farföräldrar blir stolta över. Jag vet att de finns.

– Jag ser musiken som ett handarbete – som en fint snidad smörkniv. Jag har sett så många gånger hur min och vår musik fungerat på bröllop, i palliativ vård, som snapsvisa, för dans. Musik är funktion.

Foto: Oskar Omne

Han menar att läraren är en viktig förebild. Själv har han haft flera som han inte kan glömma.

– I dagens nätsamhälle måste läraren med sitt liv visa att ansträngning ger något tillbaka. Att det går att välja det lite mer svårtuggade framför till exempel sociala medier.

Det var till exempel inte svårt för honom att få gymnasieelever att intressera sig för den svenske 1800-talspoeten Gustaf Fröding och göra en musikal av hans verk. Den fick heta Vägen till Lyckolandet.

I sitt bagage hade Gustaf Norén en av de riktigt stora långkörarna på Svensktoppen, Strövtåg i hembygden, en dikt av Gustaf Fröding i Mando Diaos tonsättning. Den låg på listan

i mer än tre år, etta halva tiden.

– Det är egentligen fyra dikter om naturen vid gården där Fröding växte upp. Min morfar var från Värmland och läste dem högt för mamma som sjöng dem för mig.

Det är långt från Dala-Floda till Stockholm och Vasastan där familjen länge bodde. Han ser tillbaka på åren som rockstjärna och säger att han lärde sig oerhört mycket.

– Att spela och skriva förstås men också en förståelse för industrin, tekniken, sladdar, gitarrbyggen och att sälja skivor. Att vara en idol, en superhjälte som flygs in i helikopter, en dammsugarförsäljare.

Han kommer sannolikt aldrig att skaffa sig en formell lärarutbildning. Det är en för lång väg.

Först letade han efter en yrkeslärarutbildning i musik. Men det finns ingen. Sedan sökte han till Musikhögskolan. De bad honom komplettera ansökan med några konsertprogram. Det räckte inte med 15 skivtitlar, 300 låtar registrerade hos STIM och trehundra konserter per år under femton år.

– Det är olika världar. På skolan finns tre inriktningar – klassiskt, världsfolkmusik och något som kallas afro där jag möjligen skulle kunna pressas in.

Gustaf Noréns dagar kretsar mycket kring de fem barnen. ”Jag är nog mer lokal­vårdare än rock­musiker”, säger han. Men mellan 10 och 14 har han fyra timmar av låtskapande i en ombyggd lada som fungerar som studio.
Foto: Oskar Omne

Han visar runt i de tre husen. Ett är mest bostad, ett är mest för fest. Och så finns ett för arbete, skapande.

Han säger att han haft ett sug efter att lära sig nya saker hela livet. Han går en nybörjarkurs i fiol. Beskriver hur fysiskt det är. Vibrationer från fiolen som går genom skelettet till örat, handen och axeln.

– Mina låtar blir allt enklare. Inte många olika toner. Lyssna på Miles Davies, eller Picasso som säger, ”det tog mig en hel livstid att lära mig rita som ett barn”.

Gustaf hade bra betyg när han gick ut grundskolan och ville göra något av dem. Han började en naturvetenskaplig gymnasielinje men bytte till estetisk och musiken. Hemma hos föräldrarna, som båda var socionomer och kuratorer, fanns många instrument – fiol, gitarr, piano.

En bra skola ska bjuda på verktyg för lärande, säger han. Han skulle egentligen vilja att musiken fanns inom alla ämnen.

– Musik kan vara som en vaktmästare som låser upp dörrar och spänningar inom alla ämnen. Den är fredlig och kan skapa gemenskap.

Han minns sin lärare från lågstadiet, Inga. Hon började varje skoldag med spel på tramporgel och psalm­sång. Hon förstod musikens kraft.

Vi ser oss om i studion. Mixerbord, orglar, flygel. Här spelades Infruset in där Strövtåg i hembygden ingår. Gustaf Norén ser tre steg i sitt låtskrivande. Lyssna-Lära-Komponera, eller leka som han oftast säger.

– Jag har ofta hoppat över steg två, lärandet. De som når långt håller på länge. Tragglar.