Den här artikeln publicerades ursprungligen på en tidigare version av Grundskolläraren

Det fria skolvalet tenderar att stressa både föräldrar, elever och lärare till ett förrädiskt ”gräset är alltid grönare på andra sidan”-tänk, skriver Hampus Jarnlo.

Hampus Jarnlo, redaktionschef.

I höst börjar vår äldsta dotter i förskoleklass, men föräldraskvallret om vilken skola i området som är bäst har redan varit igång länge. En kompis till vår dotter har en lärar­förälder som jobbar på en skola i närområdet med skamfilat rykte. ”Jag skulle aldrig sätta mitt barn där”, säger hen.

En ganska tydlig fingervisning för mig och min fru om att vi inte heller kommer att göra det. På ett ideologiskt plan känns det tråkigt att vi på det sättet troligtvis bidrar till att segregera svenska skolan lite mer. Men vem vill inte ge det bästa åt sitt barn?

Jag har inga starka åsikter om det fria skolvalet, men kan konstatera att systemet tenderar att stressa både föräldrar, elever och lärare till ett förrädiskt ”gräset är alltid grönare på andra sidan”-tänk. I stället borde såklart fokus ligga på att ge alla skolor de resurser som krävs för att bli det bästa valet åt varje enskilt barn.

Därför känns det oroande att förutsättningarna för lärare att utföra sitt uppdrag skiljer sig åt så mycket – redan i förskoleklass. Risken är att orättvisan på det sättet byggs in i systemet redan från start. Det borde vara precis tvärtom! ”Gör man ett bra jobb i förskoleklass, då kan man lyfta hela den svenska skolan”, som Maria Bengtsson Hurtig uttrycker det här.

LÄS ÄVEN

De ska ta f-klassen till högre höjder

Fackets krav när grundskolan kan bli tioårig

Pia pluggar vidare för att få drömjobbet

Brister i särskilt stöd i förskoleklass