Därför ratar läraren läseböcker: ”Lustdödare”

I en krönika i Dagens Nyheter ondgjorde sig Alex Schulman nyligen över sin sons läsläxa. Att tvingas läsa samma kapitel om och om igen tar död på det viktigaste pojken har: ”hans intresse för läsning och historier”, skrev Alex Schulman.

Lågstadieläraren Annika Persson på ­Västerskolan i Knislinge i Skåne har ­drabbats av en likartad känsla när hon har läst läxan med sin son. Men hon har identifierat ett annat hot mot läslusten.

– Som förälder har jag råkat ut för så fruktansvärt tråkiga läseböcker, trots att de är välgjorda och nyskrivna, säger hon.

Skönlitteratur ger en annan lust

I sin undervisning har hon sedan länge slopat läseböckerna. Hennes elever har vanliga skönlitterära verk som läxböcker.

– De ger eleverna en helt annan lust. Jag vill inte att de läser för att göra fröken glad, utan för att få ett livslångt läsande. Jag känner mig mycket närmre det målet utan läsebok, säger Annika Persson.

Hon upplever att läseböckerna i allmänhet har ett starkt grepp om lågstadie­lärarna och det är en bild som Caroline Liberg, ­professor i utbildningsvetenskap vid Uppsala universitet, delar. Läseböckerna har varit en hjälpreda och ett stöd för lärare sedan 1900-talets början, berättar hon.

– Från och med 1940-talet blev de emeller­tid fyllda med mer tekniskt pedagogiska texter, där mycket av innehållet tvättats bort. De fokuserar på så sätt mer på att lära ut ljudningens konst än att ge elever ett rikt språk, säger Caroline Liberg.

Den här funktionen har läseböckerna än i dag, menar hon. Att de finns i olika nivåer, med lärarhandledning och färdiga frågor, tror hon kan underlätta lärarnas arbete. Men hon ser också en risk med att enbart använda sig av läseböcker.

– Skönlitteratur kan bidra till ett betydligt rikare språk, inte minst ett mer omfattande ordförråd, än läseböckerna. Eftersom de är mycket förenklade riskerar de att bli enfaldiga och intetsägande, säger Caroline Liberg.

”Hårt tryck att kontrollera”

När eleverna ska lära sig avkoda text kan läseböckerna vara ett viktigt hjälpmedel, betonar Caroline Liberg. Men hon är också orolig för att ett stort fokus på phonics i debatten kan göra att lärare väljer bort skönlitteratur helt.

Hon anser att båda typerna av texter behövs i den tidiga läsinlärningen.

– Det finns ett hårt tryck att kontrollera att alla elever verkligen knäcker läskoden och då tror jag att många lärare känner ett behov av det starka stöd som läseboken ändå ger, säger hon.

Annika Persson förstår att många lärare ser läseboken som en trygghet. Men att arbeta med skönlitteratur behöver varken vara svårare eller mer tidskrävande, anser hon.

Hennes elever i årskurs 1 ska läsa högt, minst en kvart varje dag, för sina föräldrar och samtala med dem om boken. Föräldrarna ska också fylla i ett läsprotokoll efter varje lässtund.

”Faktiskt inte så svårt”

Ibland skickar Annika Persson med allmänna frågor om karaktärer och handling, som fungerar till alla böcker. Men framför allt stämmer hon av elevernas läsutveckling genom att inleda varje skoldag med individuell läsning.

– Under den halvtimmen lyssnar jag och min kollega på eleverna och checkar av deras läsning, för att vi ska veta hur de utvecklas och kunna guida dem till lagom utmanande böcker. Bokvalet lägger jag verkligen tid på, säger hon.

Hennes arbetssätt och kärlek till skönlitteraturen tror hon har smittat av sig. Den läsebok som skolan köpt in har blivit liggande i ett förråd, berättar hon.

– De lärare som trodde att den skulle vara bra vill inte heller ha den längre. Det är faktiskt inte så svårt som folk tror att släppa taget om läseboken. 

LÄS ÄVEN

Fem faktorer som lyfter tidiga skrivundervisningen

Undervisningen lyfte när de slog ihop sina klasser

Så vidgas flerspråkiga elevers förråd med allmänna skolord

Ny studie: Bästa metoden för att lära barn att läsa

Körling: Schemalägg en lästimme varje skoldag!