Jag vill tända släckta stjärnögon
Krönika I lågstadiet är eleverna svältfödda på kunskap. De vågar pröva sig fram utan rädsla för att misslyckas. I högstadiet är det ofta tvärtom, enligt språkläraren Nina Cronee.
För två år sedan var jag Gud. Nu jobbar jag på högstadiet.
För två år sedan var jag ansvarig för en klass med tjugoåtta sjuåringar. I dag är jag mentor för en nia och undervisar ytterligare sex klasser i engelska.
Jag har aldrig varit Gud. Men jag har däremot alltid trott på trygghet, nyfikenhet och mod som en förutsättning för att lärande ska ske. Mitt rättesnöre har alltsedan mitt första möte med föreläsaren och inspiratören Lou Rossling för tjugofem år sedan varit att inte ”släcka stjärnögon.”
Nina Cronee är förstelärare i svenska och engelska, S:t Olofs skola, Sigtuna.
Kunskapskrav i all ära men det betyder ingenting om det inte finns en trygg miljö, om nyfikenheten sedan länge är dödad och om modet att testa något nytt ställs mot rädslan att inte kunna.
På högstadiet upplever jag fler släckta stjärnögon än jag tidigare mött i mitt lärarliv. Nyfikenheten inför lärandet i sig känns som bortblåst med frågor som ”Kommer det här räknas i mitt betyg?” Ja, om du är nöjd med ditt arbete vore det väl dumt om jag inte lät det ligga till grund för min bedömning, svarar jag.
Men jag är noga med att betona att det också måste få finnas lektioner och arbeten som ”bara” har som syfte att låta dem våga ta ut svängarna och testa sig fram, utan att vara oroliga för att de ständigt ska bedömas.
Och jag kan förstå det. Högstadiets sista år fokuserar mycket på ett ”sedan” där betygen spelar en stor roll för de som ska vidare till gymnasiet. Och om betygen inte ligger i paritet med gränsen för programmet de önskar läsa på, och skolan de önskar gå på, då kan nog varje lektion och varje uppgift kännas livsavgörande.
I allt detta finns jag. Som har till uppgift att bedöma utifrån en hel drös med kunskapskrav med en inte alltid helt uppenbar distinktion i kvaliteterna mellan ett A och ett C. Vi går in på denna arena, elev och lärare, från olika håll men förhoppningsvis med samma mål. Mitt jobb är självklart att ge eleverna kunskaper.
Jag är inte Gud. Men jag har ett större uppdrag. Jag har möjligheten att återigen tända de stjärnögon som släckts. Jag är inte Gud, men jag har en möjlighet att få de av mina elever som tappat hoppet att återigen börja tro. På sig själva.
