Från lyckotårar till pannkaka

Suzanne Gynnhammar är lärare i SO, svenska som andraspråk och studie- och yrkesvägledare.

”Skriv något om den där SO-lektionen när vi var så bra på genomgången”, säger några av eleverna i min andraspråksgrupp när vi sitter och skriver krönikor. De vet att även jag skriver, ger förslag på vad min kommande krönika kan handla om. SO-lektionen såklart. Bra val, precis vad jag själv har funderat på!

Eleverna har verkligen växt nu när de börjat i 9:an. De verkar ta mer seriöst på skolan och jag kan liksom skrida fram i klassrummet och lugnt hjälpa till där det behövs. Samtala med dem, leda dem vidare. Och så kommer då den där genomgången. ”Vad var orsakerna till första världskriget?”

Först pratar vi lite och sedan fortsätter eleverna självmant att fylla i varandras svar. De lyssnar verkligen på klasskamraterna och flera av dem som vanligtvis inte brukar vilja svara är aktiva. Jag börjar nästan gråta mitt i lektionen för att jag blir så glad och rörd. De bara fortsätter förklara och jag inser att genomgången kommer att bli väl lång, men kan inte med att bryta. De är ju så fantastiskt duktiga.

Vi fortsätter med mellankrigstiden och tittar på film. Jag har skrivit en sammanfattning, men lämnat luckor som eleverna ska fylla i samband med filmvisningen. Ett sätt att få dem aktiva. Vi tittar lite, pausar, de samarbetar vid ifyllandet, vi fortsätter. Vad bra det går. Jag känner mig som en lyckad lärare. Mitt slit har gett resultat!

Men hallå, vad händer? En dag är det plötsligt helstojigt i klassrummet. Jag försöker återfå lugnet, men misslyckas totalt. När mitt tålamod till slut försvinner, blir det än värre. Men ny lektion, nya tag! Inte går det bättre för det. Jag känner mig så misslyckad. Vad gör jag för fel? Varför fungerar det inte längre?

Tänk så fort det vänder. Trots min erfarenhet verkar jag aldrig lära mig. Ena dagen upp, andra ner. Och krönikan med den lyckade lektionen och läraren? Ja, så här blev det …