”Jag har ingen att leka med”

Foto: PIxabay

Universitetslektorerna Helene Elvstrand och Lina Lago var till en början rätt förutsättningslösa när de började göra deltagande observationer på tre fritidshem i två medelstora svenska kommuner.

– Vi ville lyfta socialt samspel. Men på vilket sätt hade vi inte bestämt, säger Helene Elvstrand.

Ganska snabbt noterade de dock att det förekom systematiska situatio­ner av utanförskap. Helene Elvstrand betonar att det inte handlar om enskilda tillfällen när elever inte fick vara med, utan att det är just det systematiska och långvariga uteslutandet som studien behandlar.

Vi behöver förstå att det finns ett stigma i att vara utanför.

– På fritidshemmen kan olika värden komma i konflikt med varand­ra. Verksamheten ska vara frivillig och elever ska ha stort inflytande, samtidigt som allt är rörligt. Gruppen förändras hela tiden, barn prickas av på listor när de går hem och man flyttar sig mellan rum, aktiviteter, ute och inne.

I dessa tillstånd är det lätt att elever hamnar i kläm, visar Helene Elvstrand och Lina Lago. De kategoriserar tre typer av vanligt förekommande exkluderande: det villkorade deltagandet, osynliggörandet samt avvisande handlingar.

Det villkorade deltagandet beskrivs genom en situation där några pojkar hissar upp och ner en hink från en klätterställning. Ytterligare en pojke, kallad Ville i studien, står ensam på marken och tittar på. Efter en stund går han fram till hinken när den är nere på marken och skyfflar i sand. På så sätt blir han en del av leken. De andra pojkarna accepterar detta och hinken hissas upp och ner.

– Ville är vår betjänt! Fortsätt, Ville! Mera sand! ropar de.

De två forskarna konstaterar att Ville snarare leker vid sidan om än tillsammans med de andra. Men det kan vara svårt att se. En fritidslärare passerar förbi, läser snabbt av situationen och säger åt pojkarna att sluta kasta sand från klätterställningen. Någon kan få den på sig.

– Det är lätt att dra för hastiga slutsatser när man försöker vara överallt hela tiden. Hade fritidsläraren i stället stannat upp och varit i situationen hade han kunnat se att Villes deltagande i leken är högst villkorat. Så fort han tröttnar på att ösa sand får han inte vara med längre, ger upp och går ensam och ledsen därifrån.

I nästa kategori av systematiskt exkluderande, osynliggörandet, beskriver forskarna situationer där elever vandrat ensamma runt på skolgården utan att bli tilltalade av någon, varken barn eller personal, under hela utevistelser. Det har kunnat pågå uppemot en timmes

– Detta gjorde riktigt ont att se. Vi behöver förstå att det finns ett stigma i att vara utanför. På fritids jobbar man ibland med Kompissolar och liknande, dit elever uppmanas gå och ställa sig om de saknar någon att leka med. Men dessa elever ber ofta inte om hjälp, utan försöker i stället att dölja sitt utanförskap genom att röra sig runt över skolgården eller flytta sig mellan olika rum inomhus.

Att inte heller personalen upptäcker osynliggörandet, och till och med är en del av det, kan i vissa fall förklaras med att det är många barn och få vuxna. Men inte alltid, betonar Helene Elvstrand.

– De här situationerna kunde även uppstå under lov när det bara var 20 barn på plats på 10 vuxna.

Med den sista kategorin, avvisande handlingar, syftar forskarna på verbalt uteslutande. Det är lättare att säga nej till någon som frågar om tillåtelse att få vara med, än till någon som ser till att bli det genom en villkorad handling, konstaterar de. I studien tar de upp ett exempel från en spa-aktivitet på ett av fritidshemmen.

Fritidslärarna har förberett det hela genom att skriva upp olika valbara alternativ som eleverna själva förväntas gruppera sig inom. Men ingen vuxen är närvarande när själva valprocessen sker. Följden blir att en flicka inte får vara med i någon grupp och hon blir ensam hela eftermiddagen.

– Detta går att komma åt om man hela tiden har en medvetenhet kring hur man undviker dessa fallgropar och planerar vuxennärvaron efter det.