Datorer på lågstadiet splittrar lärarna

Penna eller padda? Vi på Grundskolläraren bidrog till att den intensiva debatten drog igång förra hösten efter publiceringen av vår stora enkät med lärarnas åsikter i frågan. 

En del såg positivt på den omfattande digitaliseringen av svensk skola – men betydligt fler var ordentligt upprörda. En av lärarna som vi intervjuade, Maria Palmgren, beskrev sin vardag i klassrummet såhär:

– Jag har haft elever i fyran som inte kan hålla i en penna, de har aldrig fått utveckla finmotoriken eftersom de tränat så lite handskrivande på lågstadiet.

Kritiken tog skruv och ledde till reak­tioner även hos den nybildade regeringen där Liberalerna fått ansvar för skolfrågorna. Skolminister Lotta Edholm slog fast att digitaliseringen gått för långt, i synnerhet för de yngre eleverna, och stoppade beslutet att införa digitala nationella prov i årskurs tre.

– Har man ett digitalt nationellt prov så riskerar vi att barn inte läser böcker och inte lär sig skriva för hand. Man forcerar digitaliseringen, motiverade hon sitt beslut.

”Mer eller mindre överkörda”

Forskaren Johan Liljestrand vid högskolan i Gävle följde den nationella skoldebatten samtidigt som han sammanställde sin rapport för Sandvikens kommun om lärarnas syn på modellen med en dator per elev i lågstadiet. Hans reflektioner?

– Utbildningspolitiker har ofta en stark tro på vad som kan göra skolan bättre. I många år har det handlat om digitaliseringen och där finns onekligen en stor potential. Men hur ska man få tekniken att fungera optimalt i klassrummet? Och hur ska man få lärarkåren med sig?

Här finns mer att göra, konstaterar han efter att ha intervjuat 47 lärare i Sandviken, huvudsakligen lärare på lågstadiet. 

– Många återkom till att de känt sig mer eller mindre överkörda, inte lyssnade till. Politikerna hade en förväntan på dem att en dator per elev, modellen 1–1, skulle bli så bra. Men resultatet var mycket mer blandat. 

Satsningen hade pågått i tio år när kommunen ville utreda det, så här fanns mycket erfarenhet att ösa ur. Vissa av lärarna som Johan Liljestrand intervjuade var mycket nöjda, i synnerhet de som själva hade ett stort it-intresse. Men flera kände en besvikelse.

– De kunde säga saker som att ”detta är kommunens initiativ, inte vårt”. 

Samtidigt vill han nyansera bilden efter att ha analyserat svaren från lärarna:

– Införandet av 1–1 var ingen mirakelkur. Men det var inte heller något skadligt. 

I själva verket kunde han konstatera att flera av de negativa aspekterna kunde matchas med positiva. Datorns och internets enorma utbud gör att eleverna tappar fokus – men utbudet är också positivt då det kan erbjuda pedagogiska spel och andra appar som bidrar till ett lärande som inte en tryckt lärobok kan erbjuda. 

Tekniskt strul genomgående kritik

Vidare kunde lärarna beklaga att alla timmar framför datorn gör att eleverna får för lite tid över till att träna upp sin handstil – samtidigt kunde de se hur barn med hjälp av datorn skrev längre och mer utvecklade texter när de inte behövde sudda hela tiden. 

Han sammanfattar det väl i rapporten: ”Samtliga lärare såg 1–1-satsningen som delvis stödjande och kunde redovisa mervärden, även om helhetsintrycket inte alltid var positivt.”

Mot den bakgrunden är han tveksam till den senaste tidens hårda kritik mot digitala hjälpmedel från skolministern och andra ledande politiker:

– Vill de lyssna på lärarna så måste de också lyssna in de positiva reaktionerna på digitaliseringen. 

På en punkt fann han emellertid en genomgående kritik som inte på något sätt kunde matchas mot något positivt: det tekniska strulet. 

– Det var nog det jag fick höra allra oftast. Med 25 datorer i klassrummet är det alltid någon apparat som laggar eller slutar fungera. Tekniken blir ett hinder för att bedriva en effektiv undervisning.