Först då blir digitala verktyg meningsfulla i skolan

Sylvana Sofkova Hashemi är ny professor i digitalt lärande vid Högskolan i Halmstad. I sin forskning har hon alltid jobbat nära klassrumsverkligheten. Där har hon sett både möjligheter och fallgropar med digitala verktyg. Så hur kan lärare jobba för att det digitala lärandet ska bli en naturlig del av undervisningen och inte bli något ”vid sidan om”?

– Arbetar man digitalt får man en större resursbank. Men vi kan inte börja med teknologin utan behöver börja med innehållet och lärandemålen, säger Sylvana Sofkova Hashemi.

Ett nyckelord är mervärde. Något Sylvana Sofkova Hashemi menar att vi får när alla delar är på plats, inte bara de digitala verktygen.

Innehåll först – verktyg sedan

I den bästa av världar ser hon framför sig ett lärarlag som tillsammans planerar undervisningen och under genomförandet tar del av varandras erfarenheter. Vilka är lärandemålen? Vilka förmågor ska eleverna utveckla? Hur ska det genomföras? Valet av verktyg blir då en resurs i undervisningen, men ingen utgångspunkt.

En viktig fråga är också vilka eleverna är och vilka metoder som passar dem. Ett visst verktyg kanske inte passar alla. Hon tar exemplet med metoden ”att skriva sig till läsning”, där elever i årskurs 1 uppmuntrades att skriva på datorn i stället för med papper och penna.

– I dag har man insett att man behöver både och. Det passar inte alla elever att börja skriva på en dator. Vissa barn kan ha svårt att skriva på tangentbordet, andra har svårt att hålla i en penna.

Skolledningens, och lärarnas, ansvar

Det gäller helt enkelt att identifiera mervärdet, det vill säga ställa sig frågan varför man ska använda ett digitalt verktyg i en viss situation. Tillför verktyget något, då blir det ett mervärde som samspelar med lärandemål, innehåll och pedagogiska strategier (se modellen nedan med ”tanketärningar”).

Men när de digitala verktygen är på plats och har funnit sin plats i undervisningen, då får de gärna användas fullt ut. Därför är det viktigt att det finns en medvetenhet kring vad tekniken stödjer för typ av aktiviteter och vilka verktyg som köps in.

– Rektor har ett stort ansvar för att tillhandahålla en infrastruktur. Ibland kanske det till och med är någon på kommunnivå som bestämmer vilka plattformar som ska användas. I båda fallen är det viktigt att pedagogerna bjuds in och får vara med från början så att den pedagogiska delen inte glöms bort.

Mobiler kan ge mikropauser

Det finns en stor industri bakom och det gäller att veta vad tekniken man köper in ska användas till, menar Sylvana Sofkova Hashemi. Samtidigt behöver lärare också ta sitt ansvar och sätta sig in i den nya tekniken så att det inte bara hänger på eldsjälarna.

– En lärare som kan en programvara kan sätta den i relation till innehållet som ska läras ut och kan anpassa programmet efter elevens behov.

Att använda mobiltelefoner i undervisningen kan också vara en möjlighet. När debatten oftare handlar om att förbjuda dem i klassrummet, menar hon att vi i stället borde titta på vilken nytta vi kan ha av mobilerna.

– Det kan till och med vara så att när eleverna börjar göra något helt annat med dem, som att spela en stund, får de en välbehövlig mikropaus. Man behöver vara lyhörd för hur samhället förändras, helt enkelt.

I ett större perspektiv menar Sylvana Sofkova Hashemi att det handlar om demokrati, att eleverna utvecklar färdigheter som förbereder dem för framtiden. I ett samhälle där vi behöver behärska den digitala teknologin för att kunna delta fullt ut, men också kunna välja när och av vem den ska användas.

Här kan du läsa mer om digitalisering på Skolverkets hemsida.

LÄS ÄVEN

Digital teknik ger fler uttryck

Digi-varningen: Mardröm om vi fick en ”Kry-skola”

Brister i digital beredskap

Svenska lärare har största digi-behoven