Ta debatten om moderna språk

Den viktiga debatten om de moderna språkens kris i den svenska skolan vaknade till liv i början av det här året. Debatten är dock inte ny. Då och då blossar den upp, gärna i samband med att något språk hotas av någon utbildningsanordnare. Droppen denna gång var att Kristianstads kommun beslutat att avveckla franskundervisningen i kommunens högstadieskolor.

Samtidigt lyftes det fram att andelen gymnasieelever som läser andra främmande språk än engelska minskar, liksom att vi har mycket få sökande till lärarutbildningen i moderna språk. Enligt europeisk statistik utgör Sverige, tillsammans med Norge och Malta, den grupp länder i EU där antalet elever som läser främmande språk i gymnasieskolan har minskat mest de senaste fem åren.

Det stämmer att ett försvinnande litet antal studerande siktar på språkläraryrket. Vi behöver utröna varför och vad man kan göra åt det. Även minskningen av antalet elever som läser främmande språk måste utredas på ett djupare plan.

En uppfattning som ibland får utrymme i media är att allt fler elever hoppar av studierna i moderna språk redan i grundskolan. Så är det egentligen inte. Eftersom ämnet inte är obligatoriskt, kan förvisso många elever överge ämnet i grundskolan. Dessutom väljer en ganska stor andel aldrig ens att läsa franska, spanska eller tyska i språkvalet. Ända sedan slutet av 1990-talet, kort efter språkvalets införande, har det sett ut så här: 15–20 procent av eleverna väljer inte något modernt språk över huvud taget. Av dem som väljer ett modernt språk är det ytterligare 15–20 procent som har hoppat av språket i årskurs 9. Av samtliga elever i årskurs 9 är det 65–70 procent som läser moderna språk.

Men en intressant sak i Skolverkets statistik är att det faktiskt skett en viss ökning, cirka 5 procent, av andelen elever som läser moderna språk i årskurs 7–9 de senaste 10 åren.

Skolverkets statistik visar alltså inte någon tydlig försämring av läget vad gäller avhoppen i grundskolan. Icke desto mindre är det en stor andel elever som inte får något slutbetyg i moderna språk i årskurs 9.

Systemet med meritpoäng och dess negativa effekter för nya språkstudier på gymnasiet har jag skrivit om tidigare i Alfa. Meritpoäng faller ut om man fortsätter med språk man börjat med i grundskolan, men inte om man börjar med ett nytt språk på gymnasiet. Jan Björklund, Liberalernas partiledare och systemets kanske ivrigaste försvarare, vill inte släppa idén med meritpoäng. I Ekot i januari sa han att han vill införa meritpoäng även för nya språkstudier på gymnasiet. Han vill också att elever ska vara godkända i moderna språk på högstadiet för att få behörighet till högskoleförberedande program.

Åsikter har uttryckts att moderna språk bör göras till ett obligatoriskt ämne. Det är det inte i dag, eftersom det finns ett språkval och dessutom möjlighet att hoppa av från ämnet före slutet av årskurs 9.

I debatten framfördes även, till exempel av Emma Birkholz i Lärarnas tidning och på DN Debatt, att modersmålen inte får glömmas bort i diskussionen om vårt behov att satsa på andra språk än engelska och svenska, och att modersmålen måste få en ändrad status och tillvaratas bättre.

Men efter en vecka var diskussionen över.

Vart tog debatten vägen? Vem lyfter vikten av kompetens i andra språk än svenska och engelska till att bli en viktig valfråga?

Vem vågar ta debatten med Björklund om meritpoäng och obligatorium och leda den vidare till frågan om obligatoriet och dess komplexa relation till nyckelfrågor som jämställdhet och valfrihet?

Flerspråkig kompetens relaterar nämligen till andra väldigt viktiga frågor som integration, välfärd, ekonomi, utrikespolitik, för att nämna några.