Stöd i forskningen för båda metoderna

”Det är så här framtid börjar: Med en surfplatta, ett klassrum och en bra lärare.” Nej, det är inte så barnrättsorganisationen Plan international skriver i en kampanj på reklamplats i Stockholm. Men byt ”surfplatta” mot ”penna”, så blir citatet från affischen rätt.

En Ipad är knappast basen i en grundläggande utbildning för barn världen över. Om det är handskrift eller tangentbord som fungerar bäst för läs- och skrivträning är troligen en irrelevant fråga i många av världens skolor. Dessutom är pennan, som ett verktyg med gamla anor, en given symbol för hur utbildning kan komma många till del.

Men i Sverige finns både möjlighet och anledning att ställa frågan om framtiden ska börja med penna eller tangentbord. Eller med båda?

Klart är att det är lättare att trycka på tangenter än att forma bokstäver med handen – för de flesta. Och det finns indikationer på att bruket av dator och surfplatta gagnar språkutvecklingen.

”Skriva sig till lärande”, förkortat STL, är en modell som har visat sig gynna elevers lärande i stort. I modellen utnyttjas digital teknik för att bereda väg för samarbete, respons och kommunikation, både elever emellan och mellan lärare och elever.

– Metoden går ut på att eleverna ska nå textförståelse och uttrycka sig skriftligt, säger Åke Grönlund.

Han är professor i informatik vid Örebro universitet och har handlett Annika Agélii Genlott, doktorand i informatik, som utvecklat metoden.

STL har hämtat inspiration, främst från social inlärningsteori, men också från ASL, ”Att skriva sig till läsning”, den spridda metod som Arne Trageton, norsk pedagog och forskare, står bakom. STL skiljer sig från föregångaren bland annat genom att rikta in sig på lärande både i svenska och matematik. Från ASL har man anammat uppfattningen att läsinlärning med fördel kan ta vägen genom skrivande, och att det är lättare att lära sig att skriva på ett tangentbord än med penna.

– Många lågstadieelever har ett relativt stort ordförråd. På ett tangentbord kan även de som inte skriver så bra för hand, skriva berättelser, säger Åke Grönlund.

Anna-Lena Eriksson Gustavsson är docent i pedagogik med särskild inriktning mot specialpedagogik. Hon har lång erfarenhet av undervisning i läs- och skrivinlärning, både som lärare i grundskolan och som språk- och läs- och skrivforskare vid Linköpings universitet. Hon är kritisk till läs- och skrivinlärning via tangentbord.

Anna-Lena Eriksson Gustavsson förklarar vad som sker i grunden när barn lär sig läsa och skriva.

– Det finns en formel för läsinlärning där komponenterna avkodning och förståelse är lika viktiga, men förståelsen förutsätter att avkodningen fungerar. Och man kan säga, lite förenklat, att skrivinlärning har samma formel fast omvänd, för där kommer förståelsen, alltså det du vill förmedla, först, och det måste transponeras ned till ljud och tecken.

Där finns kärnan i att skriva sig till läsning, en idé som inte förutsätter datorer och som har har äldre anor än man kanske föreställer sig. Det har funnits metoder som utgått från att skrivande kommer före läsning sedan 1960–70-talen, påpekar Anna-Lena Eriksson Gustavsson.

Hon nämner ”Läsning på talets grund” som lågstadieäraren Ulrika Leimar stod bakom och som innebar att barns muntliga berättelser skrevs ned. På så sätt blev det tydligt för barnet att det hen sade kunde bli text. Metoden väckte ett internationellt intresse. Ett annat exempel är ”Skriftspråksutveckling genom lek”, ett arbetssätt utvecklat av Bente Eriksen Hagtvet, professor i specialpedagogik vid Oslo universitet.

I 1960–70-talets modeller användes penna. I dag är de digitala redskapen en förutsättning för STL eftersom eleverna måste kunna dela sina dokument med varandra.

– Samarbete och respons skulle inte fungera utan digitala plattformar. Det är svårt att tänka sig att det skulle gå att dela en massa handskrivna lappar, säger Åke Grönlund.

Däremot är den digitala tekniken inget självändamål, tvärtom måste den förenas med genomtänkt pedagogik för att gynna utveckling.

I Sollentuna kommun har STL använts sedan 2011. Två studier av modellen har gjorts. En pilotstudie 2013 och en större studie 2016; Closing the gaps – Improving literacy and mathematics by ict-enhanced collaboration. Båda studierna är utförda av Annika Agélii Genlott och Åke Grönlund. I den senare jämfördes resultaten i de nationella proven i svenska och matematik i årskurs tre för 502 elever.

Tre grupper med olika arbetssätt jämfördes. Det visade sig att bland dem som arbetat med STL klarade 78 procent av eleverna alla delprov i de nationella proven i svenska och matematik. Det är nitton procentenheter mer än bland de elever som arbetat mer traditionellt, alltså utan digitalt stöd. Skillnaden blir ännu större gentemot de elever som haft tillgång till digital teknik utan särskild pedagogisk modell.

– Det sämsta var alltså att använda digital teknik utan medveten pedagogik, så tekniken i sig är inte tillräcklig, påpekar Åke Grönlund.

Ett annat viktigt resultat är att pojkarna och de svagare eleverna överlag klarade sig betydligt bättre med STL. Dessutom skrev eleverna generellt längre och bättre texter.

Closing the gaps som utfördes 2016, är en så kallad kvasiexperimentell studie, det vill säga att den är utförd i en situation i vilken det är omöjligt att kontrollera alla faktorer, till exempel hur läraren arbetar mer exakt.

Resultaten i Closing the gaps, liksom från andra utvärderingar av STL i Sollentuna och ytterligare ett tiotal kommuner som provat modellen, är övertygande, menar Per-Arne Andersson. Han är direktör och avdelningschef för avdelningen för utbildning och arbetsmarknad på Sveriges Kommuner och Landsting (SKL).

– Studien visar tydligt att elever blir bättre både på att läsa och att skriva, och i matematik genom STL, säger han.

Bland annat på grundval av det går SKL ut brett 2017 och erbjuder alla landets lärare utbildning i modellen. Syftet är att ge lärare stöd för att arbeta strukturerat med de digitala verktygen.

Men frågan hur det blir med handskriften inställer sig. Glöms pennorna bort?

Åke Grönlund menar att det inte ligger till så. Inom STL kommer pennorna in när eleverna är motoriskt mogna för det. Dessutom är det inte en metod för grundläggande skriv- och läsinlärning, utan för att förstå och producera texter.

Anna-Lena Eriksson Gustavsson däremot är skeptisk och befarar att en dimension kan gå förlorad.

– När man bara trycker på en tangent, då blir det samma motoriska rörelse för alla bokstäver. Men när man däremot skriver med penna, lär man sig bokstävernas olika former.

Den internationella studien The influence of writing practice on letter recognition in preschool children: A comparison between handwriting and typing visar hur sinnena, till exempel syn och rörelser, samspelar när barn lär sig att knyta språkljud till tecken. När handen formar en bok- stav så kopplas dess rörelser till bokstavens utseende. Studien visar att barn memorerar skrivtecken bättre genom handskrift än genom att skriva på tangentbord.

Att lägga bort pennan skulle alltså kunna påverka inlärningen negativt. Anna-Lena Eriksson Gustavsson anser att vi överlag vet för lite om vilka effekter digital teknik får. De få forskningsstudier som finns menar hon är otillräckliga. Hon är kritisk också till de båda studierna från 2013 respektive 2016 av Annika Agélii Genlott och Åke Grönlund, som hon anser inte är tillförlitliga eftersom urvalet inte är tillräckligt kontrollerat.

Anna-Lena Eriksson Gustavsson tycker att alla lärare ska vara medvetna om skillnaden mellan att lära sig att läsa och skriva via tangentbord respektive med penna.

Eftersom inte alla barn lär på samma sätt, förordar hon ett klassrum där vissa barn får knäcka läskoden med penna medan andra använder tangentbord. Datorns talsyntes och grammatik- och stavningskontroll kan användas anpassade till olika behov.

I den bästa av världar är det kanske så framtid börjar.