Så gör man barn till läsare

Patrik Simonsen lutar sig fram och viskar: ”Nu måste hon vara alldeles tyst…”

Barnen tystnar och lyssnar spänt.

”Nej! Hon träffar inte!” fortsätter han med betydligt högre röst.

Ettorna som sitter och ligger framför honom på kuddar i skolbiblioteket är fångade av berättelsen om stenåldersflickan Tora som jagar med pilbåge.

Man utbildar barnen på ett sorts metaplan i hur man närmar sig böcker och berättelser

När Tora sedan träffar en duva brister några ut: ”Ja!”.

Det är torsdag eftermiddag på Backaskolan i Lund och fritidspedagogen Patrik Simonsen har högläsning med 14 elever i årskurs ett. Boken han håller i, Tora går vilse, är tunn och skulle bara ta ett par minuter att läsa rakt igenom. Men högläsningen pågår i nästan en halvtimme. Patrik läser bara en eller par meningar innan han gör en paus i texten och ställer frågor som barnen funderar kring, exempelvis ”Vad kan hända när man är i skogen och det är mörkt?” och ”Varför blir Toras pappa arg?”.

När Patrik Simonsen frågar om det är någon som gått vilse vill många svara.

– Jag tappade bort pappa på Swedbank Stadion på en Malmö FF-match, säger en pojke.

Andra kommer med liknande berättelser om att gå vilse i skogen när det är fullmåne, eller att inte hitta mamma på skidsemestern och hur det känns.

Patrik Simonsen håller ett papper runt bokens omslag när han läser. Innan han började läsa gav han barnen i uppgift att tänka på en inre bild, som de ska få rita när han läst klart. För att inte påverka dem visar han inga bilder ur boken.

Patrik Simonsen stannar ofta upp i texten och låter barnen prata om det lästa. Då blir alla delaktiga i läsningen. Foto: Aline Lessner

Högläsning är sedan i höstas en obligatorisk fritidsaktivitet på Backaskolan. Varje torsdag eftermiddag delas två av klasserna i årskurs ett upp i tre grupper. Barnen får välja mellan drama, spel/pyssel eller högläsning i biblioteket. Därefter körs ett rullande schema så att alla får delta i samtliga aktiviteter.

När Patrik Simonsen läser sitter samtidigt hans kollega, fritidspedagogen Pia DiCecca, och läser högt för en grupp tvåor i ett rum bredvid biblioteket.

Det här sättet att arbeta med läsning är nytt för både Patrik Simonsen och Pia DiCecca, som tidigare bara haft högläsning sporadiskt och gått till biblioteket då och då med elever.

Högläsningen är en del av en satsning på språkutveckling som flera yrkesgrupper på skolan involverats i, berättar de när vi träffas efteråt tillsammans med skolbibliotekarien Monika Staub Halling.

Efter att skolan genomfört mattelyftet förra året ville skolbibliotekarien, tillsammans med specialpedagogerna, lyfta språkutveckling på ett liknande sätt. De anlitade språkutvecklaren Maud Nilzén som under hela läsåret utbildar lärare, specialpedagoger och fritidspedagoger i hur de kan arbeta med språkutveckling, bland annat genom högläsning.

Det har blivit mycket roligare att läsa. Högläsningen ger mycket mer när jag förklarar för barnen vad orden betyder.

För Monika Staub Halling var det en självklarhet att involvera fritidspedagogerna.

– Det vore tjänstefel av mig att bara rikta mig till lärarna. Hälften av personalen här är fritidspedagoger och vi måste få in läsningen på fritiden. Fritidspedagogerna är en super­ingång för mig som skolbibliotekarie, säger hon.

Fritidspedagogerna har nu fått en metod för högläsningen som innebär att den omges av vissa ramar och regler.

– Det första är att inget är rätt och fel. Alla ska få prata och fråga, och man ska lyssna på den som pratar, säger Patrik Simonsen.

Ett antal moment återkommer också i högläsningen. Här ingår att barnen får förutspå handlingen, koppla innehållet till egna erfarenheter och skapa inre bilder. Innan fritidspedagogerna börjar läsa tar de också upp och förklarar fem, sex svåra ord i boken.

I dag tog Patrik Simonsen bland annat upp ordet ”stig”, som flera barn inte visste vad det betydde.

Det är viktigt att sätta ord på vad man gör, och varför, säger Monika Staub Halling.

– Man frågar inte bara vad de tror att boken handlar om utan man säger: ”Det vi gör nu kallas för att förutspå och det är ett knep som hjälper oss att läsa”. Man utbildar barnen på ett sorts metaplan i hur man närmar sig böcker och berättelser.

Patrik Simonsen säger att det här har förändrat hans syn på högläsning.

– Det har blivit mycket roligare att läsa. Högläsningen ger mycket mer när jag förklarar för barnen vad orden betyder. Jag har trott att de kan vissa ord, men det kan de inte. Tidigare har jag stört mig på om de pratat medan jag läser, men det kan likaväl ha varit att de pratat om något i boken. Då kan man i stället stanna upp och prata om det: vad tänker du?

Att ett barn ålar omkring på golvet under läsningen behöver heller inte betyda att hen inte lyssnar, fortsätter han.

– När vi har intervjuat barnen efteråt, och frågat den som krupit runt så kunde det barnet berätta precis vad boken handlat om. Vissa behöver krypa runt.

Hur gör du för att få med dig alla?

– Vår första uppgift från Maud var att berätta varför man själv tycker om att läsa, och ta med en favoritbok. Då kanske de blir nyfikna och berättar vad de själva gillar. Jag har också frågat barnen hur de vill att jag ska läsa och de tycker att det blir intressantare när jag läser med inlevelse, säger Patrik.

Att skapa inre bilder har visat sig vara den svåraste uppgiften. Genom att prata om vad en inre bild är, till exempel hur man tänker sig att en prinsessa ser ut, så kan det bli lättare för barnen.

– I början gjorde vi kanske bara ett av momenten, till exempel att förutspå vad som ska hända, vid ett tillfälle. En annan gång kopplade vi till egna erfarenheter. När man kan det så blandar man alltihop, säger Patrik.

Fritidspedagogerna tar hjälp av Monika Staub Hall­ing när de väljer böcker. Oftast är det korta, lättlästa böcker med ett enkelt språk. Hittills bara skönlitteratur men i vår ska de börja med faktaböcker också.

– Jag vill ha böcker med etiska dilemman som ger mycket att diskutera. De kan inte vara för långa. Vi läser en bok per tillfälle. Det är inte säkert att jag har samma grupp nästa gång och jag vill kunna avsluta boken med den gruppen, säger Pia DiCecca.

Även om en del elever kan läsa tyst för sig själva har högläsningen fördelar jämfört med tystläsning, anser Monika Staub Halling.

– Jag tror att tystläsning varit utbrett i skolan tidig­are. Man tänker att det är lugnt och skönt för barnen att sitta tysta och läsa, men det finns barn som inte får några inre bilder, eller har jättesvårt med förståelsen, eller bara inte kommit in i läsandet. Då sitter de och låtsasläser under den här tiden.

Samtalen och gemenskapen kring läsningen ger så mycket mer, resonerar hon.

– Då gör de mycket mer än när de sitter själva med sin bok. Det är nyckeln till att de blir läsare, även de som inte var det innan.

Satsningen på språkutveckling har även inneburit att fritidspedagogerna numera även har högläsning med eleverna i klassrummen under skoltid och är i skolbiblioteket på vissa raster.

När dagens högläsning i skolbiblioteket är över sätter sig eleverna och ritar sina inre bilder. Många ritar trädet som Tora klättrade upp i för att skydda sig när det blev mörkt, andra hennes pilbåge. Några gör snabbt klar sina teckningar och börjar prata och kolla i böcker i stället.