Kreativt klassrum med blackout poetry

Det är en ljusfattig eftermiddag i ett klassrum i Järvenskolan. I boktraven på katedern ligger romanerna Törnfåglarna, Du och jag, Marie Curie, och ytterligare några böcker med romantiska omslag.

Eleverna i åttan har varit och simmat och droppar in våta i håret. Deras röster blandas medan de hänger kläder och väskor på stolarna. Fanny Rudstedt går fram till svenskläraren.

– Kan du riva åt mig, jag har sönder sidan annars.

Susanna Silow slår upp den bok eleven pekar på, river försiktigt ut en sida och räcker henne den. Klasskamraterna samlas runt katedern. De tre musketörerna blir av med några sidor, det blir också en och annan bok av den australiska författaren Tamara McKinley.

Trots att klassrummet är livligt och pratsamt sitter redan flera elever tysta i bänkarna, lutade över utrivna sidor, det vill säga arbetsmaterialet. Efter eget huvud utför de blackout poetry. Det innebär att de skapar poesi av en befintlig text, genom att svärta allt utom de ord eller meningar som de vill ska utgöra en dikt.

En elev räcker Susanna Silow en omskapad boksida.

– Titta vilken effekt man kan få fram, säger läraren.

Nästan all text är svärtad. De få ord som sparats lyser mot den mörka bakgrunden. En av eleverna lutar sig fram och läser spontant upp klasskompisens dikt.

Jag är ledsen/så hemskt ledsen/hela tiden/Hon tittade ut genom fönstret/Nu vill jag bara tillbaka.

Eleven som läste ser sig omkring.

– Vad hemsk den var.

En diskussion vidtar mellan läraren och några elever om hur dikten kunde bli så sorglig i sin korthet.

Från hexameter till Blackout poetry. Susanna Silow, vet att bunden diktform kan frigöra fantasin. Som en del i poesitemat gör eleverna egen poesi av utrivna boksidor.

Metoden Blackout poetry letar sig in i svenska klassrum, lanserad av den amerikanske författaren Austin Kleon och upplockad av lärare som söker efter uppslag. Susanna Silow på Järvenskolan Tallås i Katrineholm fann, som flera kollegor i landet, idén på Facebook.

Denna bundna form lämnar utrymme för fantasin. En variant är att markera de aktuella orden med en kontur och teckna en bild över ursprungstexten som då utgör bakgrund. Inte minst det är en vinst med blackout poetry, anser Susanna Silow, eftersom det erbjuder en form för att utföra kursplanens moment att få text och bild att samspela.

Undan för undan fylls klassrumsväggen på med den visuellt anslående poesin. Där sitter dramatiska, berörande dikter, om ensamhet, utsatthet, längtan, besvikelse, lust. Och lakoniska betraktelser:

Lukten av regn/är bäst/Mat/är gott.

Eleverna samtalar, kommenterar varandras skapande. Det tycks finnas en öppenhet i klassen. Men en elev håller emot när läraren vill ta del av hans dikt. Så ger han med sig och låter henne deklamera den för klassen. Den korta texten visar sig antyda en ojämlik sexuell situation.

– Men det var väl inte så farligt, säger Susanna Silow, med hänsyftning på elevens tvekan.

Konstnärlig frihet medger att man kan uttrycka något som kanske annars inte skulle vara accepterat, säger hon som en kommentar till dikten. Medan hon fäster sidan på väggen påpekar hon att sexualitet och kärlek är ett tema som återkommer i dikterna.

Vilken befintlig text man arbetar med styr till en del resultatet.

– Vi testade första gången redan i sjuan eftersom de var så sugna. Då hade vi en spionhistoria att riva ur. Det var ganska hopplöst material, faktiskt, där fanns inte många poesiord.

Susanna Silow ler. Nu har klassen böcker med ett mer gestaltande, poetiskt användbart språk att välja på. När hon insåg att blackout poetry var en fullträff bad hon skolbibliotekarien att spara böcker som ska utrangeras.

Susanna Silow var, som många lärare när det blir dags att introducera poesi, förberedd på ett visst motstånd. Men faktum är att hon inte startade poesitemat med denna tilltalande och lekfulla metod. Tvärtom gick hon ut hårt.

– Jag började faktiskt med att prata om hexameter, och det berodde på att jag själv just äntligen fattat hur man gör det!

Det blev uppskattat av eleverna, som smittades av hennes iver. Från antiken gick de sedan vidare. Bland annat använde klassen antologin Kärlek och uppror, 210 dikter för unga människor, som Susanna Silow hade utbyte av när hon själv gick på högstadiet. Den var så viktig för henne att hon, trots att det inte gick, var tvungen att ”låna” hem den på ganska obegränsad tid. Som lärare har hon sett till att få den i hemlåningsbar klassuppsättning. Ett lyckat drag.

– Några elever blev så intresserade att de bara måste läsa högt – väldigt högt. Särskilt en dikt, Neeijjj, av Sonja Åkesson, som enbart består av ord som nehj, aij, ååååå!

Hon skakar på huvudet.

– Jag ville ju inte stoppa deras entusiasm för poesi, så jag bad dem gå ut i korridoren och deklamera. Då fick vi klagomål från klassrummet ovanför …

Åttorna har fått en strikt planering. Den täcker in dikt från olika epoker, svensk och nordisk, av båda könen och i fri såväl som bunden form. Under det pågående arbetet tycks eleverna ha fått smak för poesi.

– Dikt är som att bli träffad rakt i ansiktet av en snöboll, säger Henrik Lindborg, och menar det positivt.

De ska också prova att själva skriva i olika former.

– Särskilt fri form kan vara svårt för en del, det kommer ingenting, konstaterar Susanna Silow.

Det är inte minst här den bundna formen är användbar. Att få sig förelagt att skriva en haiku, eller skapa blackout poetry, kan verka frigörande. De flesta kommer igång, men det är inte givet att det går lätt.

En elev tittar rådvill upp från sin utrivna sida.

– Läs inte hela texten, tipsar Susanna Silow, då är det lätt att fastna. Prova med att läsa nedifrån.

– Jag ska skriva om en hon som vill bli en han, säger Naimo Abdullahi.

Hon och läraren lutar sig över bänken där den ordtäta sidan ur boken Törnfåglarna ligger.

– Det finns många ord du kan ta här tycker jag, säger Susanna Silow. ”Känslosam process”, ”störande”, ”längtan”, ”onämnbar”. Till exempel bröst kanske kan kännas onämnbara och störande, om en hon vill bli en han.

Naimo Abdullahi tar tuschpennan.

En stund senare står läraren i klassrummets mitt.

– Hörni, ni börjar få till det, vilken skillnad mot förra lektionen när vi började. En del gör struktur, en del bara sätter igång, andra vet vilka ord de vill ha och söker efter dem, säger hon och ser sig omkring.

Det låter som en summering och klockan säger att det är dags att plocka ihop, men de flesta sitter kvar. Händer fortsätter att föra pennor över boksidorna.

Susanna Silow ser på klockan.

– Vi slutade för sju minuter sedan. Ni är konstiga, säger hon och skakar på huvudet.

Hur kommer det sig att ni stannar? frågar jag.

– Världens bästa lärare, mumlar någon, utan att lyfta blicken.