Klurar på slöjduttrycken

Pling! Tankarna går till hypnos och uppvaknandet ur det transartade sinnestillståndet. Men den lilla klockan, som lika gärna hade kunnat stå i en hotellreception, plingar till i ett klassrum på Fokusskolan i Nyköping. Eleverna ska analysera estetiska och kulturella uttryck och slöjdläraren Agneta Isaksson har precis gett dem klartecken för att sätta i gång med arbetsuppgiften.

Eleverna är uppdelade i par, de sitter vid varsitt bord och framför dem ligger ett vitt pappersark och stora laminerade bilder av föremål. De ska titta på bilderna och föra resonemang med kopplingar till egna erfarenheter, trender, mode och traditioner i olika kulturer. Till en början har de bara lappar med frågeställningar till sin hjälp.

En av frågorna är om man kan placera in föremålet som syns på bilden i ett specifikt sammanhang. Bilderna visar bland annat en bumerang, ett par hörlurar och en halmbock.

Inspirerad. Slöjdläraren Agneta Isaksson gillar upplägget med kooperativt lärande, där eleverna lär med varandra – i detta fall att resonera om slöjdföremål. Foto: Crelle Ekstrand

– Juletid?… Här hemma, i någons hus under julen … säger Ärla Gullberg högt medan hon tittar på bilden av halmbocken tillsammans med Ella Boberg.

– Kanske på någon fönsterbräda?

Miguel Matos, Kasper Adolfsson och Johannes Öberg får ett par tygskor från ett populärt märke på sin bild. De fastnar lite på frågan om att placera in skorna i ett speciellt sammanhang, skorna används ju nästan överallt. Agneta Isaksson stannar till vid deras bord. Hon lyssnar och ställer frågor, men inser att eleverna likt flera andra inte riktigt förstår vad hon är ute efter och att diskussionerna blir lite väl slätstrukna. Hon går och trycker på klockan igen – pling!

– Jag kommer att dela ut tre lappar med synonymer. Jag tror några av er kan vara hjälpta av att få en förklaring av vad till exempel »sammanhang« betyder.

Synonymerna rör ord som är centrala i hennes frågeställningar; sammanhang, samhörighet och grupptillhörighet. Ord som finns i Skolverkets stödmaterial om estetiska och kulturella uttryck. Eleverna ska också få lappar som ger en förklaring till begreppen.

Agneta Isaksson använder lapparna för att hon har insett att det i regel bara är eleverna som når höga betyg i andra ämnen som för välutvecklade resonemang. Merparten av klassen för sina samtal på en för enkel nivå, och det är hennes starka övertygelse att eleverna behöver verktyg för att ta diskussionerna framåt. Om de lär sig att associera till begreppen sammanhang, samhörighet och grupptillhörighet blir det lät­tare att få till diskussioner som är knutna till kunskapskraven, tänker Agneta Isaksson.

– Jag skulle aldrig ge eleverna frågorna och bara säga »varsågod, här är din skrivuppgift«. Då är det ju bara två procent som når A och man får en hel skrälldus som bara klarar ett enkelt resonemang.

För att få eleverna att utveckla sina resonemang jobbar Agneta Isaksson även med särskilda strukturer på lektionerna. Det här momentet kallas »karusellen«. Två och två diskuterar eleverna ett föremål i några minuter. De skriver ned sina reflektioner, går vidare till nästa bord och fyller på anteckningarna från gruppen som lämnade bordet. Klassen roterar när Agneta Isaksson plingar på klockan, med några minuters mellanrum. Då får eleverna läsa vad andra har skrivit och fortsätta utveckla sina svar tillsammans med en kompis.

– Själva grejen med det här är att tänka tillsammans, säger hon.

Diskussionerna må vara trevande i början, men börjar ta sig allteftersom eleverna läser andras resonemang och tänker till igen. Det underlättar också när Agneta Isaksson byter ut fotona mot riktiga föremål som är av mer exotisk karaktär, där det syns att de är från andra kulturer. Flera har en sydamerikansk touch och när Clara Erensjö och Tindra Vilhelmsson undersöker ett gryt­underlägg reagerar de över att motivet med ladugårdsdjur är i skarpa färger.

–  De flesta i Sverige skulle inte vilja ha så här mycket färger, säger Clara Erensjö.

Gabriel Göransson och Teo Hammar, som studerar en solfjäder, tycker inte att den heller känns svensk. I så fall är den något man tar med sig till varma länder, resonerar de. Men när Agneta Isaksson frågar vad den kan tänkas användas till förutom att svalka sig kommer Gabriel på att man kan ha den till dans.

– Spansk dans? säger han.

Tideräkning. »En kalender från Mayafolket«, konstaterar Clara Erensjö snabbt till sin lärares förvåning. Foto: Crelle Ekstrand

Nu är de inne och nosar på hur föremålen knyts till traditioner i olika kulturer, precis som Agneta Isaksson ville. Ett tag senare, när Teo och Gabriel har bytt bord för att prata om en liten bongotrumma, blir diskussionerna än mer till hennes belåtenhet.

– Det ser ut som en sån där hundgrej, som hundar brukar få att bita på, säger Teo när han granskar trummans torkade skinn.

Agneta Isaksson stannar till och tittar på Teo.

– Vet du vad du gör där? Du gör en koppling till en egen erfarenhet och det är en del av ett kunskapskrav, så skriv ner det, säger hon och möter en något förvånad blick.

– Det kanske låter jättekonstigt Teo, men det är ett mer utvecklat svar i det här sammanhanget. Att du kan associera materialet till andra saker, fortsätter Agneta Isaksson.

Varje grupp har fått en egen färg på pennan, som de skriver ner sina reflektioner med. Då ser läraren vilka som skrev vad. Det händer att hon sätter upp texterna på väggen, så att eleverna kan återkomma till reflektionerna, eller så har de texterna till stöd när de ska analysera framöver.

När klassen skriver individuella texter använder Agneta Isaksson olika färgpennor för att markera när eleverna har träffat rätt. Hon stryker under med grönt när de använder ämnesspecifika begrepp, en annan färg när de skriver en formulering där de har gjort ett samband, och en tredje färg när de har skrivit ett samband i flera led.

– Då kanske jag har valt ut sådana ord som jag tycker är bra och skriver de på det sättet, det kan vara bara tre ord på raken, så blir det en utvecklad text av bara farten, säger Agneta Isaksson och tillägger:

– Det här gör jag ju inte varje gång de skriver något, men någon gång då och då. Om de får det kanske två gånger på en termin tänker jag att de kan det gans­ka bra sedan när de går i nian.

Det finns också en praktisk aspekt i det hela. Om eleverna lär sig att formulera sig likt kunskapskraven blir bedömningsarbetet lättare.

Sammanhang, samhörighet och grupptillhörighet kanske inte är de första begreppen man tänker på när slöjdens vokabulär kommer på tal. Men i kursplanen står det ju att eleverna ska ha koll på begrepp som beskriver slöjdföremåls kulturella och estetiska uttryck. Agneta Isaksson kallar dem för sambandsord och hon tycker att sådana begrepp är särskilt viktiga eftersom de går igenom i alla slöjdarter och kan användas i flera ämnen när man gör analyser.

Som många andra har hon också ordlistor med praktiska slöjdbegrepp som rör vissa arbetsområden, som »strykjärn«, »broderinål« och »fixera färg«. De använder eleverna när de skriver i sin loggbok. Sådana begrepp sitter också på väggarna, till exempel vid symaskinerna.

Agneta Isaksson arbetar även med begreppskartor, något hon har snappat upp från Kemilärarnas resurscentrum. Det är blanketter där hon skriver ett ord i mitten – låt säga »tova«. Runt omkring ordet finns tomma rutor som eleverna ska fylla i med ord som hör ihop med att tova, som »fårull«. När eleverna har fyllt i orden får de rita streck mellan de olika begreppen, skriva vilka som hör ihop och en förklaring till varför.

– Det här är som ett prov kan man säga. Man kan antingen använda begreppskartor för att kolla vad de kan innan man ska börja arbeta inom ett område eller efter, när man är färdig, säger Agneta Isaksson.

De stora pappersarken som är utplacerade på borden i dag är nu fyllda med formuleringar i olika färger. »Karusellen« är avslutad och klassen hinner jobba med ännu ett moment innan klockan plingar för sista gången. 75 minuter har tickat iväg.