Hiphop kan stärka svaga röster

Post Malone – en av världens största hiphopartister för tillfället.
Foto: Richard Shotwell /TT

Du har precis presenterat en forskningsstudie om unga som utövar hiphop. Vad handlar den om?

– Jag har intervjuat både ledare och ungdomar i hiphopverksamheter i olika studieförbund i Skåne för att försöka undersöka hur utövarna talar om hiphop, om kulturen, om läsning och skrivande. De olika verksamheter som jag har besökt har ägnat sig åt olika aktiviteter – bland annat dans, rap, show, musikal och skrivarverksamheter. Men studien handlar också om hiphopen i ett större sammanhang, hur den här kulturen är förbunden med bildning och delaktighet. För det viktigaste inom hiphopen är att framföra ett budskap, säger Johan Söderman, docent i musikpedagogik vid Göteborgs universitet.

Vilka är dina slutsatser?

– Jag har själv en bakgrund som musik- och svensk­lärare på högstadiet och har sett hiphopens potential. Hiphopen skiljer sig från många andra musikgenrer eftersom den är så tvärestetisk och består av det som kallas för de fyra elementen: rapping, deejaying, graffiti och breakdancing. Så det är en genre där man på många sätt kan pröva sig fram och där många kan hitta något de gillar. I min forskningsstudie fokuserar jag främst på rapping och deejaying. (Att vara diskjockey, red:s anmärkning.)

Studien baseras på intervjuer med ungdomar som ägnar sig åt hiphop på sin fritid. Kan det här vara relevant för lärare i estetiska ämnen?

– Absolut. Jag har även varit med när en rappare genomförde hiphop­workshop med 9–11-åringar. Barnen blev väldigt engagerade och skrev texter om saker de tyckte var viktiga. Bland annat att de ville ha en fotbollsplan och sedan ordnade leda­ren så att de fick framföra sin låt för lokalpolitiker, som beslöt att anlägga en fotbollsplan.

– Jag har också sett hur rappen kan fungera som en ”igångsättare” hos unga som inte tycker att de kan sjunga, men som ändå har en känsla för rytm och musik. Dessutom har den här genren utvecklats till en motkultur till ”popprinsessidealet”. De senaste åren har det trätt fram många kvinnliga hiphopare vars musik handlar om samhällsfrågor och om att göra sin röst hörd. På så vis blir äldre kvinnliga artister förebilder för de yngre.

– Eftersom en av skolans uppgifter är att bidra till att elever utvecklar förståelse för olika musikkulturer så kan hiphopen vara ett bra alternativ. Hiphopen har en väldigt intressant skapelseberättelse.

Berätta, hur kan hiphopen bidra till den typen av förståelse?

– Hiphopens tillkomst har mycket gemensamt med det som sker i dagens samhälle. Den uppstod i ett socialt nedrustat Bronx i New York på 70-talet. Och texterna handlar ofta om hur det är att växa upp i ett utanförskap som jag tror att många unga kan känna igen sig i, med tanke på den växande mångkulturella förortskulturen i Sverige. Grundarna, som var före detta gängledare, insåg att kunskap och bildning kan vara ett sätt att få politiskt inflytande och bidra till förändring. Och det är ju kopplat till hela vår tro på demokratin.

– Under studiens gång blev det också tydligt att hiphopen kan skapa motivation och ett intresse för språk, främst hos pojkar med utländsk bakgrund. Exempelvis har jag mött många invandrarkillar som har haft svårt att hitta ett sammanhang och som har berättat att hiphopen har blivit ett alternativ för dem. Hiphopen har gett dem självförtroende och hjälpt dem att utveckla ett samhällsintresse och en skrivande identitet.

Hur kan lärare gå tillväga rent praktiskt om de vill jobba med hiphop i grundskolan?

– Hiphop är en tacksam genre att arbeta ämnesövergripande med. Svenskläraren kan jobba med text, exempelvis genom stafettskrivning eller rimflätor. Och musiklärare kan jobba med själva musikskapandet. Man kan också lyssna på hiphop och analysera och diskutera inne­hållet i texterna i en samhällskontext och våga vara kritisk mot texternas innehåll.

– Rent praktiskt måste läraren börja med att se till att det finns relevant utrustning: Ipads eller datorer med bra musikprogram.

– Ett annat sätt kan vara att arbeta med färdiga samplingar (digitala ljudinspelningar) och hiphopbeats som man prövar att rappa till genom att låta eleverna arbeta i par. När eleverna lärt sig grunderna kan de få ställa sig i en ring och improvisera rap. Den formen kallas för cipher (cirkel) och är en vanlig metod inom hiphopkulturen. Här kan man skapa en gemensam refräng och låta barnen improvisera mellan refrängerna. Eller kanske styra upp rappimprovisationerna med hjälp av att använda sig av alfabetet. En elev får börja med A, en annan på B och så vidare.

– Eller varför inte bjuda in en ungdom som utövar hiphop? Det kan betyda väldigt mycket för en yngre person att få möta olika typer av kulturutövare utifrån.

Var det något särskilt som intresserade dig när du genomförde den här studien?

– Jag blev fascinerad av de tydligt mer holistiska bildningsideal som finns inom den hiphoppedagogiska verksamheten och som kan ses i kontrast till skolans allt mer instrumentella utveckling. Och att det existerar ett slags förtroendets pedagogik inom verksamheten som jag tror att skola och lärare har mycket att lära av.

– Hiphopen bygger till stor del på en sorts lärjungepedagogik. Man lär inte bara för sin egen skull utan man har även lite av en skyldighet att förmedla vidare det man kan. Och det har med hiphopkulturens filosofi ”each one teach one” att göra, som är ett begrepp som står för vikten av att ta ansvar för sina medmänniskor, och inte bara behålla kunskap för sig själv. Man hyllar pedagogik och läraren ses som en hjälte. Det finns exempel på hur rapparen Puff Daddy engagerade sig i lärares fackliga kamp för högre löner i New York. Och en annan rappare, KRS-One, som till och med kallar sig för ”The Teacher”.