Han berättar om det vi valt att glömma

Vilken historia berättar vi? Vad väljer vi att glömma? Författaren Ola Larsmo har en tumregel:

– Om man hittar en historia som folk inte vill prata om så är den alltid bra.

Han är själv känd för att gräva fram ”glömd” historia och berätta om den så att vi lyssnar – i dokumentärhistoriska romaner, i essäer och poddformat. Som ordförande i Svenska PEN verkar han också för att rikta ljus mot mörka fläckar i dag.

Just nu är han på turné i Sverige för att prata om den rätt smutsiga variant av svensk emigranthistoria som han skildrar i boken Swede Hollow. Boken utkom i höstas och intresset för att Ola Larsmo ska komma och tala om den är stort i hela landet. Av praktiska skäl ses vi därför i Stockholm, på fashionabla Hotell Diplomat. Ola Larsmo ser sig omkring, han har bara varit här en gång förut:

– Det var en kväll i början på 1980-talet. Jag hade precis fått min första roman antagen och tänkte att jag skulle fira. Så jag klev in här bland alla andra gäster i mina grova Graningekängor och beställde te … Det blev inte så lyckat.

Med åren har hans skönlitterära skrivande alltmer kommit att utgå från verkliga, historiska händelser. Inte minst har han gjort sig känd för att peta i mindre vackra delar av svensk nazistisk och rasistisk historia. Själva konsten att förmedla komplexa skeenden engagerar honom:

– Jag skulle önska mig fler svenska historiska romaner av det slag som skrivs utomlands, som exempelvis av irländaren Sebastian Barry, vars senaste roman handlar om utfattiga irländska emigranter som tog värvning som amerikanska soldater – och sattes att fördriva indianer.

Även skrivsättet kan bidra till ett spänstigt tänkande, menar han, och tar den amerikanske författaren Colson Whitehead som exempel. I den hyllade The Underground railroad leker han effektivt med fiktionen i skildringen av det hemliga nätverk som i mitten av 1800-talet hjälpte slavar från den amerikanska Södern att fly norrut.

– I författarens värld blir The Underground railroad en riktig järnväg, som faktiskt fraktar människor på flykt under jord. På det sättet ställer hans roman samtidigt en väldigt intelligent fråga: Vad vet du egentligen om historien?

Hemma från turnén.
Ola Larsmo är en
efterfrågad föreläsare.

Genom att gestalta en historia ökar chansen att den fäster i kroppen. Kanske är det därför som bilden av svensk emigration till Amerika under slutet av 1800- och början av 1900-talet så starkt har kommit att förknippas med författaren Vilhelm Mobergs skönlitterära svit om småbönderna Karl-Oskar och Kristina.

Minnet av Kristinas längtan efter astrakanäpplen och Karl-Oskars enträgna slit har blivit ett slags svensk vuxensaga som berättats vidare på film, teater- och musikalscener.

– Jag är inte säker på att Vilhelm Moberg hade känt igen sin historia så som man pratar om den i dag, då det har blivit sådant fokus på Karl-Oskar och Kristina. Moberg var inte ute efter att göra en representativ bild av svenska emigranter, han var intresserad av att skildra pionjärer. Och där finns ju faktiskt andra karaktärer: den religiösa dissidenten Danjel, byhoran Ulrika och Robert och Arvid, som ger sig av för att gräva guld och slutar som losers. Ingen har rest någon staty över dem; av Karl-Oskar och Kristina finns flera.

Ola Larsmos Swede Hollow är också en kollektivroman. Fast här handlar det om dem som faktiskt utgjorde allt fler av de svenskar som utvandrade till USA i slutet av 1880-talet: arbetarklass och stadsbor. I sin research bland historiska dokument och fotografier har Ola Larsmo också funnit en kvot med ensamstående kvinnor, som i bästa fall kunde jobba sig upp i det nya landet. Ola Larsmo har själv en sådan karaktär i sin bok.

– Det finns rörande fotografier på unga kvinnor i hucklen. Efter några år kan de skicka hem bilder på sig själva i hatt.

Handlingen i Swede Hollow kretsar kring paret Anna och Gustaf Klar, som flyr Örebro efter att Gustaf attackerat en arbetsledare med kniv. Tillsammans med bokens övriga karaktärer hamnar de i St Paul i Minnesota och i det område som i folkmun kallas ”Swede Hollow”.

Denna ”svenska håla” var en kåkstad nere i en istidsravin, genomfluten av en liten å, och med tåg dundrande på vallen ovanför. Mot slutet av 1800-talet och början på 1900-talet bodde här de invandrare som stod lägst på statusskalan: svenskar, irländare och italienare. Vissa kunde så småningom klättra, både bildligt och bokstavligt, uppför trapporna till staden och på statusskalan, men en stor andel blev kvar att brottas med grasserande sjukdomar, social misär och daglönearbete under slavliknande förhållanden.

Svenskarnas ”kultur” bedömdes inledningsvis därefter. Svenskar sades skipa rättvisa med kniv. Det påstods att de lät sina barn skolka och att de stank i en blandning av ”svett, läder, lök, salt och strömming”.

Att hänvisa till dofter, lathet, dumhet och allmän lastbarhet ingår i det Ola Larsmo kallar ”fördomsmaskinen” och som gäller än i dag.

– Det är så man talar om dem som för tillfället står längst ner i statusordningen. I Swede Hollow blir det så småningom italienarna som är de mest förtalade, sedan polacker, sedan mexikanare.

Andra paralleller till vår tid är uppenbara, menar han. Som hur en grupp från samma land till en början sluter sig samman – på grund av språket och för att det är det enda sociala skyddsnät som finns att lita till.

Det faktum att merparten av de svenskar som utvandrade kring förra sekelskiftet var fattig, outbildad arbetarklass är också en nyttig påminnelse i dag:

– Om man tycker att de människorna som då lämnade Sverige av ekonomiska skäl var heroiska, kanske man även i dag kan se att det krävs mod för att lämna ett land för ett annat.

Jag misstänker att vi om tio år kommer att få läsa och höra berättelser från folk som behövde hjälp, men inte fick det.

Ola Larsmo framstår som en typiskt intellektuell, kunnig och rörlig i skallen. Han återger tänkvärda citat, hänvisar till romaner och forskare eller författare – och rundar därmed sig själv. Så är hans egen historia också tämligen ointressant, menar han. Han är skeptisk till autofiktion – där fakta och fiktion blandas – och anlägger ett lika kritiskt perspektiv på sitt eget liv som på historieskrivning: Vad kan man veta?

– Det är det bästa med Knausgårds självbiografiska romaner. Så fort han närmar sig att verkligen formulera något slags sanning om sig själv, så glider den undan.

Detta är i alla fall sant: Ola Larsmo föddes 1957 i Stockholm som enda barn i en familj med rötter i både frikyrko- och arbetarrörelsen. Pappa arbetade först i Stockholms hamn som lastare, och mamma som pedagog i det som då benämndes ”barnträdgård”. Så behövde det framväxande folkhemmet fler kuggar, och föräldrarna fick möjlighet att klassresa.

– Pappa arbetade ideellt för Blå Bandet, som tillhörde nykterhetsrörelsen. När socialvården behövde mer folk tillvaratog man hans erfarenheter, och han kunde bli socialassistent, utan akademisk utbildning. Mamma blev, med sina erfarenheter, senare lärare på en skola för utvecklingsstörda mitt i Västervik.

Flytten till Västervik, när Ola Larsmo var nio, försvårade dock livet. Under de följande grundskoleåren blev Ola Larsmo vad han har formulerat som ”stenmobbad”. Han var ny i stan, pratade stockholmska och gick med sina föräldrar i baptistkyrkan.

– Det var en genomgripande känsla att som tioåring bli jagad av flera andra över skolgården medan de ropade: ”Jävla fanatiker!”

I ensamheten läste han mängder, allt som gick att komma över. I bokhyllan hemma rymdes typiska samtida författare: Moa Martinson, Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson …

– Jag håller precis på att översätta en bok om skrivande av den amerikanske författaren Stephen King, och kan känna igen en del saker hos honom. Han lärde sig också själv att läsa som femåring och plöjde sedan drivor av serietidningar och annan läsning när han var liten.

På gymnasiet fann han så fler som delade läsintresset, och föräldrarna manade honom att gå vidare till akademien. Han hamnade i Uppsala och läste bland annat historia, teologi och litteraturvetenskap.

– Fast pappa, som aldrig själv fått studera, tyckte att det blev lite läskigt när jag väl börjat i Uppsala; jag blev lite ”fin” för honom.

Sedan Ola Larsmo debuterade som författare för drygt 30 år sedan har hans yrke främst varit att skriva och röra sig i tiden, bakåt i sina historiska romaner, framåt som ledamot av Institutet för framtidsstudier och i nuet som ordförande för Svenska PEN. Nuet är som bekant också ett historiskt skeende, möjligt att vrida på och påverka.

Under hans tid som ordförande har Svenska PEN bland annat startat Dissidentbloggen, som ger utrymme för skribenter som inte utan risk kan publicera sina texter i hemlandet. Varje text publiceras både på originalspråk och på svenska.

– Läget för yttrandefriheten är betydligt sämre i dag än när jag började 2009, på flera håll är det katastrof. Det är tydligt att där nationalismen kommer in, åker yttrandefriheten ut. Vi har också flera ”demokraturer”, som i teorin framstår som demokratier men som i praktiken inte är det – som Mexiko och Ryssland.

– Samtidigt måste en sådan som Putin fortfarande låtsas att Ryssland är en demokrati. Det betyder att det ännu finns en norm och att den är demokratisk.

För tillfället skriver Ola Larsmo på ytterligare en bok, med ett ännu hemligt tema. Hur förhåller han sig till den makt han trots allt har som historieberättare och det perspektiv som han – en vit, medelålders man – medvetet och omedvetet lägger på historien?

– Man ska visserligen inte gömma sig bakom fiktionen och säga att en roman byggd på verkliga händelser inte är på riktigt. Samtidigt signalerar ju ”roman” att det är ett försök att skapa inlevelse.

– Jag tycker att författaren Steve Sem-Sandberg har svarat bra på den kritik han fått av vissa recensenter om sitt val att skildra Förintelsen. Han menar att de berättelser vi har till största delen är skrivna av överlevande från Förintelsen – men med vilken rätt berättar vi inte de dödas historier, de som själva inte har fått komma till tals?

Så – vilka negligerade eller glömda historier från vårt svenska nu kommer att flyta upp framöver?

– Jag misstänker att vi om tio år kommer att få läsa och höra berättelser från folk som behövde hjälp, men inte fick det. Sverige kan inte ta emot alla som är på flykt i dag, men det är ett historiskt nederlag att de europeiska länderna inte kan hitta en gemensam lösning.