Filosofen som lärde sig säga nej

Kvalitetssäkring. Jonna Bornemark fnyser åt begreppet.

– Kvalitet är just det som inte går att säkra, säger hon.

Jonna Bornemark är docent i filosofi och lektor vid Centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola. För den vana radiolyssnaren är hon ett känt namn – hon har i flera år medverkat i Filosofiska rummet. I augusti var hon även värd för Sommar i P1.

Just nu skriver hon på en bok där hon med hjälp av flera renässansfilosofer kritiserar mätbarhetssamhället. Hon är väldigt kritisk mot det så kallade New Public Management, NPM, som är rådande i vårt samhälle och som innebär att allt ska kvalitetssäkras och kvantifieras, och under-stryker att allt inte går att kvantifiera. Inom läraryrket vet alla att en lyckad undervisningssituation innebär att läraren kan hantera just den klassen, där och då, och kan förmedla just det kunskapsinnehållet på ett intressant sätt.

– Det finns ingen manual i världen som kan hjälpa läraren med det eftersom det ser olika ut varje gång. Det handlar om ett professionellt omdöme som måste övas upp.

Men trots att det är själva kärnan i läraryrket så blir det osynliggjort inom NPM eftersom det inte går att mäta. Därmed riskerar läraren att lämnas helt utan hjälp.

– Det skapar en stor frustration som kan leda till stress, depression och utmattning, säger Jonna Bornemark.

Hennes jobb som filosof innebär att lyfta filosofiska analyser för att peka på problemen med moderniteten.

– Det handlar om att hitta sätt att prata om detta för att spräcka systemet.

Sitt Sommarprogram inledde hon med att berätta om sitt eget filosofiska uppvaknande: när hon som 15-åring befann sig på skogspromenad med sin pappa. De förlorade sig i en lång filosofisk diskussion och löste problem efter problem. Tills den vet- giriga Jonna frågade något som hennes pappa inte kunde svara på. Och så lade han till: ”Det tror jag inte någon kan svara på.”

– Från den stunden var jag fast. Som de flesta tonåringar ville jag ha tydliga definitioner på allt. Det var med skräckblandad förtjusning jag insåg att det inte gick. Jag ägnade mycket tid att fundera på sanningsbegreppet. När vi vet att vi inte kan besvara allt, hur fungerar sanning då?

Intresset för filosofi följde med genom gymnasiet. Jonna Bornemark tycker att hon fick möjlighet att fördjupa sig i det. Hon skrev till exempel ett specialarbete med titeln Postsekulariserad etik.

– En väldigt ambitiös titel, men det var faktiskt en intressant uppsats. Jag intervjuade några ateister och en katolsk präst om deras syn på etik, om det finns något oberoende rätt och fel eller om det är något vi skapar. Det intressanta var att den katolska prästen var den som var mest inne på att det är något vi skapar.

På frågan om hur hon ser på filosofins roll i skolan i dag svarar Jonna Bornemark att hon inte anser att det behövs mer undervisning i ämnet som det ser ut nu. Däremot borde filosofiska frågor få större utrymme i andra ämnen.

– De existentiella frågorna platsar i nästan alla ämnen. I historia kan man prata om vad det innebär att vi är historiska varelser. Många filosofiska frågor kan också öppna upp för och skapa intresse för naturvetenskap.

Centrum för praktisk kunskap är en institution på Södertörns högskola. Den följer de klassiska reglerna för högskole-estetik: långa, intetsägande korridorer med stängda kontorsdörrar. Här och var ett litet pentry med kaffemaskin och några stolar. I slutet av en sådan korridor finns en liten hörna som bryter av. Ett burspråk med fönster från golv till tak och fyra röda fåtöljer. Det är Jonna Bornemarks favoritplats och här brukar hon sitta och förbereda föreläsningar, rätta tentor och söka forskningsbidrag.

– Vi är en tvärvetenskaplig institution som vill sätta filosofin och andra humanistiska discipliner i dialog med olika erfarenheter och samhällsområden.

Det innebär att hennes arbete sker inom vitt skilda fält. Just nu deltar hon till exempel i ett forskningsprojekt om medborgardialoger i stadsplanering, ett annat som studerar interaktion och etik mellan häst och människa och ett tredje projekt som handlar om förskolepedagogikens formativa dimensioner. Syftet med det sistnämnda projektet är att undersöka hur förskolebarn, förskollärare och förskollärarstudenter förstår sig själva som subjekt i bildningsprocesser.

– Pedagogerna i förskolan är jätteduktiga på att fånga upp barnens intressen och bygga vidare på det.

Det är något som skolan tappat lite i samband med att kunskapskraven, i sann New Public Management-anda, blivit alltmer standardiserade, menar Jonna Bornemark.

– Grunden för allt lärande är intresse. En lärares fokus måste vara: ”hur får jag med mig eleverna?” Jag tror att skolan skulle vinna på att snegla lite på förskolan när det gäller det.

Jonna Bornemark pratar fort och är ivrig att föra fram sina resonemang. Hennes leende, tonläge och gester vittnar om hur hon njuter av att prata om det som engagerar henne. Entusiasmen är det som driver henne, men i för stora doser kan även det som är roligt och intressant bli farligt.

För tre år sedan levde Jonna Bornemark sitt drömliv. Hon hade man och tre barn, häst, hund och var föreståndare på Centrum för praktisk kunskap. Men en dag på väg till en konferens slutade hennes ben att gå.

– Hjärnan sa åt dem att fortsätta, men de lydde inte.

Hon hade gått in i den berömda väggen och blev sjukskriven.

– Jag trodde aldrig att det skulle hända mig, jag trivdes ju med mitt liv och mitt jobb. Men jag fick lära mig den hårda vägen hur skadligt vår tids tempo är.

I dag är hon frisk, men varje dag måste Jonna Bornemark tänka på att andas rätt och säga nej. Utbrändheten har fått henne att se annorlunda på tillvaron.

Ännu en filosofisk dimension av livet bidrar hennes yngste son med. Nyligen fick han en diagnos inom autismspektrat.

– Genom honom upptäcker jag nya sätt att uppleva och förstå tillvaron.