Eleverna behöver verktygen

Illustration: Istockphoto

”I svenska skolan ska alla elever vara Donald Trump”, skriver ekonomiprofessorn Micael Dahlén i en krönika i Aftonbladet. Han anser att blyga, introverta elever inte passar dagens skola, där alla ska synas och höras hela tiden. Dahléns krönika fick hundratals gillanden, delningar och instämmande kommentarer från människor i olika åldrar.

Att tala inför folk verkar väcka känslor.

Nej då, alla ska verkligen inte bli som Donald Trump, lugnar Cecilia Olsson Jers, lärar­utbildare och ämnesdidaktiker med särskilt intresse för muntligt språkbruk och retorik. Visst betonas den muntliga framställningen mer i den senaste läroplanen – men där står också att eleverna ska kunna lyssna och samtala, påpekar hon. Lösningen är inte att de slipper att prata.

– De allra flesta elever vågar, bara skolan stöttar dem. Målet är väldigt demokratiskt: eleverna ska våga höras i offentliga sammanhang och lita på sitt eget språk.

Det stora problemet är i stället att eleverna inte får de verktyg de behöver för sina muntliga presentationer, anser hon. Undervisningen har i stort sett länge sett likadan ut och lärare är heller inte vana vid att prata om det muntliga.

När Cecilia Olsson Jers intervjuade 16-åringar för sin avhandling, berättade de att deras undervisning sett ungefär likadan ut sedan fyran, de kunde ungefär lika mycket då som nu. De hade själva lärt sig efter hand vad som funkar och inte funkar, men inte fått några redskap för att bygga upp sin trovärdighet – sitt ethos, som det kallas i retoriksammanhang.

I sin forskning om retorikundervisning i skolan såg hon också att eleverna bara fick respons på en väldigt liten del av sina presentationer. Läraren kommenterade innehållet – ofta vad som saknades – och själva framförandet i klassrummet, det vill säga kropp och röst. Resten av presentationen berördes inte.

– Det är responsen som gör att man utvecklas som talare. Att bara få respons på de två delarna är inte kul.

Cecilia Olsson Jers skriver just nu på den sista modulen i Läslyftet, Skolverkets satsning, som ska handla om muntlig framställning. Hon betonar att lärarna inte är okunniga, bara ovana vid att arbeta med den muntliga processen. Mer vana är de att arbeta med skrivandet.  På lektionerna arbetar man med genrer, tränar disposition, inledning och avslutning, språk och stil och pratar om läsarperspektiv. Alla dessa delar bedöms sedan i den färdiga texten.

Men när det gäller muntliga uppgifter får eleverna ofta bara ett datum för presentationen och förväntas förbereda det mesta hemma.

– Tar man det muntliga på allvar så behöver man också ge tid åt det. Att tala inför andra är inget medfött, ingen är estradör från dag 1.

Eleverna bör få stöd i hela processen i klassrummet. Den muntliga, eller retoriska, arbetsprocessen innehåller samma delar som skrivprocessen: att välja innehåll, disponera materialet, välja språk och stil och att sätta sig in i den kommunikativa situationen. Dessutom tillkommer två delar: att genomföra presentationen med kropp och röst och att memorera presentationen och välja hjälpmedel. (Se modellen ovan.)

Cecilia Olsson Jers.
Foto: Filip Jers

Det är också dessa delar som eleverna får respons på och som ska bedömas.

– Om läraren har mer insyn i förberedelseprocessen så kan responsen nå en högre kvalitet.

I kursplanen för svenska nämns tala tillsammans med att lyssna. Självklart, anser Kent Adelmann, Nordens första docent i didaktiskt lyssnande, nyss pensionerad från Malmö universitet.

– Utan en lyssnare är det ingen idé att tala.

På samma sätt som skrivande hör ihop med läsning, så hör tala ihop med att lyssna, påpekar han. Lika väl som eleverna får läsundervisning bör de få lyssundervisning för att få goda lyssnarvanor. Det är egentligen inte så svårt, påpekar Kent Adelmann – det mesta som gäller läsningen kan man vända på och använda för lyssnandet. I stället för att tala om läsutveckling kan man tala om lyssutveckling, lässtrategier blir lyss-strategier. Lässtrategierna går oftast att använda för lyssnandet, exempelvis förbereda frågor, summera, anteckna, söka mönster. När man lyssnar har man dessutom mer tid, eftersom man tänker snabbare än talaren talar. Det betyder att eleverna har tre gånger så lång tid att fundera inne i huvudet. Den tiden ska de använda till att lyssna aktivt.

– Egentligen har de inte gjort läxan om de inte har några frågor efter en presentation på tre minuter, säger han.

Kent Adelmann skiljer mellan sex olika sätt att lyssna:

Den som brukar lyssna på ett sätt kan behöva träna på ett annat.

– Ge eleverna i uppgift att lyssna på olika vis – då blir också deras frågor olika, säger han.

Hans råd till lärare är att först bli medvetna om sina egna lyssvanor: hur svarar du eleverna, vem lyssnar du på, hur visar du att du lyssnar?

– Var ett gott föredöme, visa att du lyssnar, fråga intresserat om du inte förstår.

Undersök också lyssmiljön i klass­rummet: vem lägger beslag på tiden – eller vilka, utifrån kön, klass, etnicitet? Låt sedan eleverna få olika uppgifter utifrån sina förutsättningar. För mer introverta elever kan det räcka med att behöva ställa en fråga, medan extroverta kan få i uppgift att begränsa sina frågor och lyssna mer.

Kent Adelmann.
Foto: Lena Palmberg

Det är inte bara svensklärarens, utan alla lärares ansvar att stötta eleverna och ge tid för att arbeta med muntligheten, betonar Cecilia Olsson Jers. Eleverna arbetar ju med muntliga presentationer i alla ämnen, hos alla lärare.

– Ta hjälp av varandra i lärarlaget!  Alla lärare jobbar redan med det, men de är ovana vid att prata om det.

Arbetet med den muntliga presentationen, eller retoriken, bör finnas som en röd tråd redan från förskoleklassen, anser Cecilia Olsson Jers. Hon tycker också att man kan börja ge respons rätt tidigt. I yngre åldrar kan det vara lättare att prata om hur någon annan gör, genom Youtubeklipp eller Barnkanalen.

– Bara det att prata om inledningar ökar medvetenheten.

Det finns delade meningar bland lärare ifall oroliga elever ska få slippa att tala i stor grupp eller ej. Cecilia Olsson Jers vill helst inte använda ordet talängslan, som är en medicinsk diagnos och drabbar ett fåtal elever. De behöver särskild hjälp, understryker hon.

– Däremot känner nog alla männi­skor oro, en normal nervositet. Det är inget unikt. Det kan man tala om.

Hon har hört lärare som säger att allt fler av deras elever inte vill tala i helklass. Men det är ingen bra lösning att alltid låta dem redovisa i mindre grupp, anser hon.

– Vi behöver stärka eleven att tala i offentliga sammanhang. De flesta vill ju kunna tala i en större grupp.

Hon har styrkts i sin uppfattning av sina högskolestudenter. De som särbehandlades i skolan säger att de helst hade velat ha stöttning för att våga tala i helklass.

Cecilia Olsson Jers lyfter särskilt fram elever som har svenska som ett andraspråk. Att inte låta dem hålla muntliga presentationer kan vara direkt kontraproduktivt.

– Utan den muntliga presentationen har de ingen chans att träna på att behålla ordet en längre tid. Då får de inte chansen att utveckla ett sammanhängande språk.