Debatt: Så kan vi undvika fotbollsbråket på skolgården
Det kan gå tufft till när eleverna spelar fotboll på rasten, skriver Andreas Härjefors, som också berättar hur han gör för att minska konflikterna.
Vi lärare debatt Barnens fotbollsspelande leder ofta till konflikter. Men i stället för att begränsa fotbollen på raster och fritidstid behöver vi som pedagoger vägleda och stötta barnen när de spelar, skriver blivande läraren i fritidshem Andreas Härjefors.
I förra veckan var jag schemalagd på vår aktivitetsyta där många av eleverna spelar fotboll på första rasten. Det gick intensivt till, med tuffa närkamper, oklar lagindelning och ett tydligt resultatfokus från barnens sida som ledde till att en del känslor rann över när jag visslade för att rasten var slut.
Jag bävade inför lunchrasten då jag också skulle vara på plats för att ”övervaka”. Men jag började också fundera på hur jag kunde vägleda barnen till en trevlig fotbollsstund.
Fotboll är en populär aktivitet på många av landets skolor och fritidshem. Kanske inte jättekonstigt då det är den största sporten som utövas i Sverige. Ungefär 250 000 barn under 15 år är licenserade i någon av landets fotbollsklubbar.
Fotbollen leder ofta till problem
Jag tror också att fotbollen kommer med en del problem på skolgårdarna. Det finns förmodligen olika typer av utmaningar när det spelas fotboll. Det spelas för att vinna, det spelas tufft och en del kanske väljer att avstå att spela trots att de gör det på fritiden (flest tjejer kanske?). Framför allt kan en del konflikter uppstå som behöver hanteras under och efter fotbollsspelande.
Nyligen hade vi ett längre avbrott på vår aktivitetsyta för att man skulle lägga en ny konstgräsplan. Några kollegor tyckte det var skönt. ”Då slipper vi hantera konflikterna som uppstår i samband med fotbollsspelande. Dessutom får barnen möjlighet att göra annat”. Att man utmanar och uppmuntrar barn att göra annat än fotboll är bra, så att de varierar vad de gör på sin utevistelse. Därför har vi bland annat ”bollfri zon” en gång i veckan på den ytan. Men det jag däremot kan vända mig emot är att vi undviker fotbollsspel för att slippa konflikter. Vi behöver i stället vägleda och hitta en struktur som fungerar för barnen för att få det att fungera när de väl spelar fotboll inom våra former.
Färre konflikter på träningar
En tanke jag gärna leker med är att dessa konflikter sällan återkommer på samma sätt när barnen spelar fotboll i sin förening, på träningar och matcher. Varför? Jo, för där finns oftast flera ledare som tränar laget aktivt, varav de flesta är föräldrar till flera av spelarna. Samtidigt finns det säkert andra föräldrar runtomkring som stöttar och finns till för sina barn. Utöver det har du en förbundsutbildad ungdomsledare/domare som dömer när det är matchspel. I den kontexten finns alltså massvis med vuxna som stöttar och vägleder barnen att spela på ett sjyst och sportsligt vis.
Hur kan det då se ut på en aktivitetsyta där det spelas fotboll på en skolgård? Betydligt färre pedagoger, som heller inte alltid har kunskap eller energi att vägleda barnen i deras spel. Det kan dessutom skilja sig från utevistelse till utevistelse vilka pedagoger som är närmast där barnen spelar fotboll, i kombination med att det inte nödvändigtvis finns någon som kan döma och stötta barnen när det behövs. För en viss kunskap och ett intresse behövs ändå för att kunna hantera fotbollsspel bland barnen ute. Dessutom har barnen oftast inte ens benskydd när de spelar, vilket de oftast har i sin förening.
Barnen tackade varandra efter spelet
Så, vad hände sedan till lunchrasten? Jo, jag lånade tre olika färger på axelband. Tog med mig två bollar. Kungjorde för barnen inför lunchrasten att vi skulle testa ett nytt sätt. Barnen fick ställa sig upp längs väggen, jag delade in dem i tre olika lag för att få dem så jämna som möjligt. Två lag möter varandra i korta matcher mot ett mål, det tredje laget fick stå och öva. Sedan roterade vi så att alla lag mötte varandra två gånger. Även om jag förstod att de räknade mål så sa jag som domare att jag aldrig räknade mål, utan blåste enbart på situationer för frispark eller målvaktsboll. När jag väl blåste för slutsignal för både sista matchen och att det var dags att gå in, så tackade de varandra (Inte ens något jag hade pratat om) spontant för ett trevligt turneringsspel. Det var glada miner efter den rasten.
Vid skoldagens slut kom flera barn fram till mig och frågade om vi kunde köra det här upplägget igen, vilket såklart var ett gott betyg.
Fotboll är inte problemet – det är vår uppgift som pedagoger att skapa de rätta förutsättningarna för att barnen ska kunna leka, lära och utvecklas. Med vägledning, struktur och ett öppet sinne kan vi göra skolgårdens fotbollsspel till en positiv upplevelse för alla.
Andreas Härjefors har jobbat i fritidshem i 14 år och utbildar sig nu till lärare i fritidshem.
Detta är en debattartikel. Det är skribenterna som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Fritidspedagogik.
LÄS ÄVEN
”Därför ska vi inte fördöma barnens Squid game-lekar”
Över 50 elever i fritidsgrupperna
