Olof tar leken på allvar

Olof Jonsson växte upp i Hagsätra i södra Stockholm. Basketen var länge hans liv men nu bor han i Småland och har hittat hem både där och i fritidshemmets värld. Han är en ivrig twittrare, ”mixar skola, fritidshem, lekmiljöer”, som det står i anslutning till kontot. 

Han är känd för att ha satt rastverksamheten på den svenska skolkartan, men tycker att det är dags att gå vidare i fritidshemmens utveckling. I 22 år har han arbetat i Jönköpings kommun och sedan två år tillbaka arbetar han på Österängsskolan, som lärare i fritidshem men han är också en del av arbets­gruppen med det fotbollsdoftande namnet PSG, Psykosociala gruppen där han jobbar tillsammans med kurator och socialpedagoger. 

Ett par dagar efter tidningens be­sök på skolan skriver @Lekrum, Olof Jonsson, att han deltar i kompetens­utveckling för fritidshem. ”Vill bara förtydliga för alla om grundskolans raster. Dessa ingår inte i fritids uppdrag. Inte heller i grundskolans om vi ska vara petiga. Men … om grundskolan väljer att ha raster, då är dessa en del av utbildningen där.”

Inlägget säger mycket om Olof Jonsson. Han är inte rädd för att sticka ut hakan när det kommer till vad fritidshemmet ska vara och hur fritidshem och skola förhåller sig till varandra. Men när han senare läser den här texten understryker han att det inte är att sticka ut hakan, att det är lika självklart som att skriva att fritidshemmets mellanmål inte hör till grundskolans uppdrag. 

Regnet hänger i luften i Jönköping den här dagen, då Olof Jonsson bär klarblå tröja och Tintinlugg som pekar uppåt. Stockholmskan är intakt då han visar runt på skolgården och i lokalerna. Österängen är ett socioekonomiskt svagt område men många satsningar görs, bland annat samverkar skolan med Vätterhem, det största bostadsbolaget i kommunen. 

Vi backar bandet och hittar Ansa Böttker i Hagsätra, den dagmamma Olof Jonsson och hans vänner gick till ända upp i femman, sexan. Hennes förhållningssätt, hennes sätt att vara med barn, det har betytt mycket för honom, så mycket att han tackar henne för att sitt yrkesval.
– Hon gav oss barn ett förtroende som innebar att hon krävde vissa saker av oss samtidigt som vi också var rätt fria i våra roller. Hon utstrålade kärlek och en öppenhet och det sättet att bemöta barnen försöker jag ha med mig i vardagen. 

Gick basketlinjen

Olof Jonsson gick ut lärarhögskolan, i Jönköping även det, 1992, i staden där han först gick på Sandagymnasiets basketlinje (i Huskvarna om man ska vara petig och det ska man nog). Efter att ha flyttat till Södertälje för militärtjänst, och sedan tillbaka till Huskvarna, hamnade Olof Jonsson i Östersund men återkom till staden vid Vättern år 2000. 

Han förklarar att hans identitet länge var den som basketspelare, att det tog ett bra tag innan han hittade sin identitet i yrket. Runt 2005–2006 började
han ta del av forskning och sedan kom sociala medier och Facebook in i bilden, något som gjorde att möjligheterna till kompetensutveckling blev så mycket större. Plötsligt kunde han kommunicera med fler än sina närmaste kollegor, plötsligt blev rummet för lärande utvidgat. 

Vägen till egna föreläsningar och till en aktiv roll i både forum och på egna konton, underlättades av en programserie om fritidshem som UR gjorde, ”Friare kan ingen vara”. Avsnittet ”Det händer på rasten” handlade om den rastverksamhet som Olof Jonsson och hans kollegor på Tenhultsskolan startade 2006. Programmet fick stort genomslag och folk började ta kontakt med Olof Jonsson. De ville att han, som ogärna talade inför folksamlingar, skulle komma och prata om hur han tänkte och arbetade. Nu säger han att blygheten mer var en vana.
– Den blygheten, att prata inför många, försvann där. Det är rätt kul att prata. Men det gäller att inte vara krokodilen, med stor mun och små öron. Man måste kunna lyssna också.

Föreläser gör han fortfarande, han som blev nominerad till Lärarpriset 2012, numera mest om lek, lekmiljöer och om förhållningssätt i läraryrken.
– Vi på fritidshemmet har en ganska lång väg att gå. Det finns för få saker som styr vårt yrke. Det gör att vi används till lite vad som helst. Vi skulle behöva ett tidsavtal som är anpassat utifrån det uppdrag vi har för fritidshemmet. Så länge inte det regleras lider fritidshemmet och risken blir bara större för att människor ska gå in i väggen eller helt enkelt lämna yrket. 

”Freda tiden för fritidshemmet”

Olof Jonsson pratar, först i ett konferensrum innanför lärarrummet och sedan ute i den sal där hans fritidshem har sin verksamhet, om vikten av utbildade lärare på fritidshem. Han menar att risken är stor att utbildade lärare väljer att enbart undervisa i det ämne man har sin lärarlegitimation, för att ämnesinriktade heltidstjänster ofta ger bättre förutsättningar för den anställde. Det utarmar lärare i fritidshem-yrket, anser han. Han konstaterar också att fritidshemmen ofta blir budgetregulatorer för andra verksamheter. Olof Jonsson drömmer om ett eget ledarskap för fritidshemmet, gärna under skolans tak men ändå med en egen ekonomi där man styr sina egna resurser.
– Det handlar om att få autonoma verksamheter och får man starka sådana, då får man folk att stanna. Då blir det också lättare att samverka med andra verksamheter. I grund och botten går det ut på att freda tiden för fritidshemmets verksamhet.

Fritidshemmet har ett kompletterande uppdrag gentemot andra verksamheter i skolan. Olof Jonsson menar att leken här är en av de viktigaste delarna i detta uppdrag. Att det handlar om alla barns lek, att de aktiviteter, de rastaktiviteter han vurmat så för, egentligen är komplement för de barn som inte hittar sin lek, för de barn som inte hittar sitt sammanhang. Miljöer, redskap och material är nycklarna för att alla ska kunna få plats och hitta sin lek.
– Jag önskar att forskningen om lek införlivades mer i verksamheten. Vår roll är att få alla att vara med på det här, att få alla att vara delaktiga. Det gäller att skapa goda sammanhang. 

Berömmer kollegorna

Olof Jonsson tittar runt i det som är en syslöjdssal och fritidshemsavdelning och som egentligen inte erbjuder en särskilt bra lekmiljö. Det är inte helt lätt att kombinera grundskolans och fritidshemmets behov i en och samma sal. Han berömmer sina kollegor Emma Rosell och Sandra Ekwall, säger att de alla tre är bra på att utvärdera, på att diskutera vad som hände, vad de såg och vad det de precis gjorde gav. 

På frågan om när han känner att han har lyckats med sitt arbete svarar han att det är när han finns i verksamheten men ser att han inte riktigt kan tillföra något. Att allt fungerar när eleverna är mitt uppe i sitt varande och görande.
– Då kan jag bara observera och lägga till något litet. När man känner att det vi har jobbat för har givit frukt, det är fantastiskt. Kommer jag hem och något gnager, då handlar det ofta om olösta konflikter, med vårdnadshavare, elever eller kollegor, om tillkortakommanden som vi inte får bukt med. 

Så är vi på sätt och vis tillbaka hos dagmamman Ansa och hennes förhållningssätt. Det viktigaste, påpekar Olof Jonsson, är att sträva efter att vara tillåtande, att kratta manegen för att säga ja till barnens lekönskemål.

LÄS OCKSÅ

Spretigt uppdrag får fritidslärarna att välja skolan

Lärarförbundet: Ett nytt arbetstidsavtal behövs

Studie: Lärare i fritidshem undervisar genom lek

Prisad fritidslärare: Fler måste utbilda sig till lärare i fritidshem