Mellanmålet lyfter när eleverna serverar

Snart ska vi få följa med de fem barnen i dagens mellanmålsgrupp och se hur det går till i verkligheten. Vi ska få se deras engagemang och ansvaret de tar för att deras kamrater ska få sitt mellanmål efter skolan. Men för att det inte ska visa sig vara en sådär perfekt verksamhet som det faktiskt verkar, vill Agneta Axelsson slänga in en brasklapp – som också är en viktig del av hennes pedagogik – om hur viktigt det är att misslyckas ibland! För även om hon den här dagen fäller en tår av lycka när hon hör barnen berömma sitt fritidshem, berättar hon också om dagar när hon varit nära att ge upp. Och att en sådan dag kom bara fjorton dagar före vårt besök.

Det märks att Agneta Axelsson, 50, har en fot i högskolans värld. Även om hon var över 40 när hon utbildade sig till lärare i fritidshem och bild, har hon redan jobbat som både VFU-handledare till lärarstudenter på plats, som VFU-lärare för flera fritidshem i Göteborg och som utvecklare av fritidshemmen i Torslanda. Hon använder gärna uttryck som ”situerat lärande”, ”ramfaktorer” och ”barns praktiker”. Och inte minst ”aktionsforskning”, för att belysa att hennes undervisning är som ett ständigt pågående forskningsprojekt, som aldrig får stagnera utan ständigt måste utvärderas. Och då ingår det att våga misslyckas, ompröva och tänka nytt.

”Kände att vi var helt fel ute”

Anledningen att hon för ungefär ett år sedan började jobba med mellanmål som ett pedagogiskt verktyg kom från just en sådan insikt. Hon var i full färd med fortbildning för sina kolleger. De läste litteratur, hade seminarier och workshops för att tillsammans vässa sin fritidspedagogik.

– Plötsligt kände jag att vi var helt fel ute. Vi hade blivit så skolifierade och styrda av skolans ramfaktorer. Det kunde till exempel handla om hur vi skulle få till logistiken när alla fritidsavdelningarna skulle äta sitt mellanmål i matsalen och sedan lägga upp resten av eftermiddagen utifrån det. Eller att barnen var tvungna att ha fem tysta minuter i matsalen för att komma till ro och kunna börja äta. Det var så vuxenstyrt!

Mellanmålet var ju barnens egen stund, tänkte hon. Att tvingas sitta tyst skulle ta bort deras sociala samvaro. Och hur skulle de kunna skapa och bibehålla relationer om de var tvungna att stå i ett visst led eller ha en bestämd plats för att någon annan bestämt det?

”Handlar om att stärka deras självkänsla”

Agneta Axelsson och hennes kollega Mert Yalmaz (blivande lärare i fritidshem) tog med sig köksmästaren Samir Sadzak och klurade på vad de kunde göra. Hur kunde de göra det trevligt för barnen?

– För mig var kärleken till maten viktig. Att få komma till fritids och känna doften av nybakat bröd och att barnen lär sig att vara i ett kök, säger Samir Sadzak.

I läroplanen hittade de mycket stöd för det de ville göra – som att barnen fick ta ansvar och styra hela mellanmålsprocessen från inventeringen i kylskåpet till avtorkning av borden. Och att de dessutom får göra hela processen i grupp, samarbeta med de vuxna i köket och att det blir naturligt för barnen att vara trevliga mot varandra runt matbordet.

– Det handlar om att stärka deras självkänsla och tillit till sig själva. Vi har till exempel sett att de ofta hittar verktyg för att lösa konflikter, säger Agneta Axelsson.

”Vi vill förändras och utvecklas hela tiden”

Agneta Axelsson och Mert Yalmaz satte ihop grupper utifrån sociogram (där barnen blev intervjuade om vilka kompisar de helst ville samarbeta med) och egna observationer. Grupper där varje barn skulle ha möjlighet att utvecklas och ta mer plats eller tvärtom, att lära sig lyssna in andra. Resultatet blev sex fasta grupper som sedan fick turas om att ta hand om mellanmålet.

– Det fungerade bra i ett år, tills för två veckor sedan då vi insåg att det vi tänkt från början motverkade sitt syfte i stället för att lyfta eleverna.

De berättar om suckande elever som inte längre tyckte det var roligt, vilket i sin tur sinkade processen för dem som fortfarande tyckte om att vara i mellanmålsgruppen.

– Det kommer alltid perioder där vi känner att det inte går längre och vi deppar ihop. Men så händer något när vi skrapar ihop oss igen och sätter oss och skruvar på vad vi kan göra. Om vi gör så här i stället, vad händer då? För allt handlar om att vi vill! Vi vill ju förändras och utvecklas hela tiden. För det här är och ska inte vara någon perfekt verksamhet!

Först en inventering av vad som finns

När vi besöker U-båten har mellanmålsgrupperna precis blivit helt frivilliga. Vilma Björk, Lycke Nienhart, Alice Söderholm, Wilmer Ehrenborg och Stella Björk ska se till att det blir mat på borden. De kommer lite tidigare än resten av gruppen för att hinna med allt som behöver göras. Först en inventering av vad som finns i kylskåpet.

– Har vi någon ost?

– Behöver vi grönsaker?

– Vi beställer fyra paprikor, för det brukar gå åt mycket. Och leverpastej.

– Nej, ta inte fram smöret än! Det kan bli dåligt om det står framme för länge. Det tar vi sist.

Till sin hjälp har de en inplastad clipboard med en lista på ingredienser med bildstöd. Här fyller de i sin beställning till köket. När de kommit överens om vad som ska beställas tar Vilma och Stella med sig vagnen ut till köket där de lämnar in sin beställning till köksmästaren Samir Sadzak. I matsalen börjar de andra fritidsgrupperna dyka upp för att äta sina mellanmål.

”Fixar alltid min egen mellis hemma nu”

Under tiden har Wilmer lagt upp nybakat bröd, foccaccia, i korgar. Lycke står vid diskbänken och skär upp mer bröd.

– Vi lägger upp allting på vagnen först så blir det lättare att ta ut allt till borden sedan, säger Alice.

Det är tydligt att eleverna vet precis vad de behöver göra. De byter påsar i papperskorgar, lägger upp specialkost och pratar hela tiden med varandra för att försäkra sig om att de inte missat något.

– Vi gör det här för att vi vill hjälpa till. Vi lär oss hemkunskap, hur man ska bete sig i ett kök och vet hur man packar en diskmaskin. Jag fixar alltid min egen mellis hemma nu också. När mamma frågade hur jag lärt mig det, sa jag att det gjorde vi i skolan, säger Stella.

När Agneta Axelsson hör Stellas svar tåras hennes ögon.

– Det är så stort att få vara med och följa unga människors växande. De behöver andra som tror på dem och det är de personerna vi försöker vara här, säger hon.

Nu har det gått två veckor sedan de nya frivilliga grupperna infördes. Tror ni att det kommer att funka ett år till, som med de fasta grupperna?

– Nej, inte en chans att det här funkar om ett år! Det här kommer att hanteras olika av olika barn och vi har ingen aning om hur det utkristalliserar sig. Barnen vill inte heller alltid att vi gör samma sak. Det är bra att de får se att vuxna kan ändra sig, säger Agneta.

”De tog verkligen ansvar hela vägen”

En stor fördel med fritidshemmet är att de inte är lika styrda av tiden som i skolan, menar Agneta Axelsson och Mert Yalmaz. Att det finns en frihet att låta barnen äga sin egen tid. Som den här dagen när barnen sitter kvar ovanligt länge vid borden.

– Jag kommer aldrig att få ut dem i dag. De har det så himla mysigt! Det är ju precis det här vi vill, att de ska kunna hänga kvar när de har det gott. Det är deras tid, därför kör vi inte ut dem, säger Agneta Axelsson.

Metodiken kring mellanmålet har också följt med i andra sammanhang, som när några barn tog initiativet till en cirkus och fick fria händer att fullfölja sin idé.

– De fick planera och fundera på hur de skulle göra för att ge utrymme till alla som ville vara med. Resultatet blev en supersuccé som de gjorde helt själva och som sedan visades för hela skolan. De tog verkligen ansvar hela vägen, säger Agneta Axelsson.

Kollegan Mert Yalmaz har inspirerat henne till att våga ”leda genom att följa”.

– Jag kan vara lite för strukturerad, men han har fått mig att slappna av mer och våga lita på processen. Nästa projekt ser ut att bli en avslutningsfest för alla treor, som barnen vill ordna själva. Det blir spännande att se vart det tar vägen.

LÄS ÄVEN

Djurberg: Tänk om vi inte fick prata

Odling ger eleverna smak för grönt

Fritidshemmets dag firades med bäst i test

Wallman: Tysta minuter tar livet av måltiden

Anevik: Vi har svårt att följa regler