Forskaren: Så kan lärarna bryta skolgårdens hierarkier

Hon disputerade nyligen vid Luleå tekniska universitet på en avhandling om irländska skolgårdar, men slutsatserna är giltiga för skolgårdar rent generellt, menar hon.

– Barns rätt att få leka finns med i FN:s barnkonvention och i Sverige har ju konventionen blivit lag. Men ger vi dem rätt förutsättningar till lek på rasterna? Det bör skolor över hela världen fråga sig.

Själv frågade hon lärare och elever (upp till årskurs 6) på ett tiotal irländska skolor – och diskuterade frågan med arbetsterapeuter med erfarenhet av att samarbeta med skolor. Därtill gick hon igenom den internationella forskning som finns kring skolgårdar och lek. 

Bemötandet har störst betydelse

Skolgårdarnas utseende och utrustning har förstås stor betydelse. Ju större och fräschare de är – och ju fler aktiviteter som möjliggörs – desto bättre för leken. Men ännu viktigare än de fysiska förutsättningarna, anser Michelle Bergin, är hur vuxna bemöter barnen på skolgården. 

– Lärare verkar mest upptagna med att förebygga konflikter. Men de skulle kunna göra mer för att få fler elever att må bra och hitta sina egna lekar på skolgården. 

Både hennes egna intervjuer och befintlig forskning visar att barn med olika grader av autism ofta känner sig utanför på rasterna.

– Om en elev helst sitter ensam och gräver efter maskar kan det betraktas som ett problem, som att lärare behöver hjälpa eleven att hitta kompisar att vara med. Men eleven behöver troligen den här stunden för sig själv. 

När barn leker ensamma kan det väl vara svårt för vuxna att avgöra om de vill vara ifred eller om de i själva verket önskar delta i andras lekar?

– Absolut, det är en konst att avgöra vilket som gäller i det enskilda fallet. För att bli bättre på att avgöra det krävs fördjupade kunskaper om alla elevers individuella behov. 

Konstig syn på socialt umgänge

Sedan tycker hon att vuxna ibland har en märklig attityd till det där med socialt umgänge:

– De kan säga att alla barn måste kunna släppas in i alla lekar, att alla ska kunna vara inkluderade överallt. Men det är ju som att säga till vuxna, att ”ni måste kunna vara vänner med alla”. Och det säger vi ju inte. 

Utöver barn med autism är det också barn med annan etnisk bakgrund och barn med svaga språkkunskaper som hamnar lägre i ”skolgårdens hierarkier”, som hon uttrycker det.

– Lärarna själva säger förstås att de är färgblinda, att det inte behandlar barn med annan hudfärg på annat sätt. Men både i min studie och i andra studier uppger barn med invandrarbakgrund att de utsätts för rasism och känner sig utanför. 

I skolgårdens hierarki står de elever högst som sysslar med bollsporter och är bäst inom dessa sporter. Hon tror att de vuxna kan bidra till att rubba den här hierarkin. En av lärarna som hon intervjuade sa vid ett tillfälle: ”Jag vet alltid vilka barn som kommer att bli utanför, det är barn som inte vill leka de normala lekarna”.

– Men vad är ”normal lek”? Lärare behöver understryka att alla sätt att leka, alla typer av aktiviteter, är lika mycket värda. Det ska ses som lika naturligt, lika normalt, att ta en promenad på rasten som att sparka boll. 

Diskutera olika attityder till lek

Michelle Bergin vet att skolor i Sverige kopplar in landskapsarkitekter för att göra skolgårdar mer attraktiva, med grönområden och möjligheter till olika typer av lek.

– Det är en positiv utveckling, även om det faktiskt saknas forskning om effekterna av dessa ambitiösa projekt. Men jag vill också slå ett slag för att inte bara förändra de fysiska miljöerna, utan också diskutera de olika attityder som finns till lek.

Här kan du läsa Michelle Bergins avhandling ”Att få vara med (eller inte) på en hård gård? Lek, praxis och rätten till aktivitet på irländska skolgårdar”

LÄS OCKSÅ:

Så upptäcker du de ensamma ”vandrarna”

”Jag har ingen att leka med”

Lärarnas beteende förstärker mobbning

Han gjorde skolgården till en plats för alla

Forskaren: Gröna lekplatser får barnen att våga mer