Barn som inte spelar riskerar att hamna utanför
Forskning Barns liv på nätet är ofta en dold värld för oss vuxna, men påverkar i högsta grad deras lek och relationer. Och barn som inte spelar eller har tillgång till mobil riskerar att bli utanför. Det visar en avhandling av Marina Wernholm, pedagogikforskare vid Linnéuniversitet.
När Marina Wernholm, som är grundskollärare och specialpedagog i botten, arbetade i en högstadieklass upptäckte hon hur engagerade hennes elever var i spelet World of Warcraft, vilket fick henne att försöka använda det i engelskundervisningen. Som förälder till två pojkar har hon också märkt hur deras spelbeteende förändrats med tiden. Från att ha suttit i soffan med en laptop flyttades spelandet upp på det egna rummet, där pojkarna satt med headset bakom en stängd dörr – med en skylt där stod ”stör ej inspelning pågår!”.
– Det väckte min nyfikenhet. Barn gör något som vi vuxna inte ser.
I sin avhandling ”Children’s learning at play in a hybrid reality” har hon undersökt hur barn i åldern 8-12 år själva pratar om, deltar i och förhåller sig till spelvärldar och sociala plattformar. Just den åldersgruppen finns det ganska lite forskning om inom området. Hon har i tre kvalitativa delstudier intervjuat och observerat barn som spelar Minecraft och använder Tiktok, Snapchat och Instagram.
Marina Wernholm är pedagogikforskare. Foto: Mattz Birath.
– Det blev tydligt att deltagande är en sak, men det finns också att inte delta. Vi vet att alla barn inte har tillgång till mobiler och datorer och därför inte har möjlighet att delta i den här typen av lek. Barnen pratar om att ”innan jag började spela kände jag mig utanför. Jag gick bredvid på rasterna, men de pratade bara om Minecraft och när jag inte spelade kunde jag inte vara med i samtalet och delta.” Exkluderingen är intressant, för om man såg de här barnen på skolgården så skulle det se ut som om den här flickan var med, men egentligen var hon inte det, säger hon.
Lägger mycket arbete på spelet
Barnen lade mycket tid och kraft på att lära sig spelvärlden i Minecraft, såväl språket som hur man använder verktyg och bygger världar. Hon undersökte också hur barnen representerar sig själva i spelet och i sociala medier. Till skillnad från i en spelvärld, där man är en avatar, så framträder barnet som sig självt på Tiktok, Instagram och Snapchat. Men riktigt så enkelt är det inte, förklarar hon. I en delstudie lät hon barnen ta med sig tre filmer eller bilder som de var nöjda med och tre som de var missnöjda med, och tre där de hade inspirerats av andra.
– De var väldigt medvetna om hur de skulle göra bilder och danser på ett visst sätt, och skapade en deltagaridentitet. Vi vuxna tror att barnet framträder som sig självt, men egentligen är det en lek med identitetsskapande där imitation är en viktig aspekt, säger Marina Wernholm.
Hon tycker att fritids och skolan har en viktig uppgift, som också står i läroplanen, i att lära barn att bli digitalt kompetenta, inte minst för att en del barn inte har tillgång till digitala verktyg. Att de digitala lekplatserna blir osynliga för oss vuxna, innebär förstås också risker, säger hon.
– Lekkamraterna är spridda över hela världen, det får betydelse för vilka aktiviteter som är möjliga och man bör också problematisera riskerna.
Samtal istället för förbud
Marina Wernolm anser ändå att vuxna ska försöka undvika pekpinnar och istället låta barnen visa vad de gör och prata med dem om det.
– En intressant diskussion man kan föra är exempelvis vad som händer om du skapar en avatar som är så olik dig själv som möjligt. Vilket bemötande får du då? Ta de diskussionerna med barnen, det tillhör också ett kritiskt förhållningssätt av digital teknik.
När barn använder uttryck från spel, svär och säger att de ska mörda, i sin lek på rasten tycker Marina Wernholm inte att pedagoger ska reagera med förbud, utan försöka ta reda på vad det är som händer.
– När barnen för över det de har gjort på den virtuella lekplatsen till leken på fritids så kan det bli problematiskt. Men i stället för att säga ”så här leker vi inte”, försök prata med barnen om det. Vad står de här orden för? Vad är skillnaden när man säger det i leken och i verkligheten? Barnen ser kanske inte det problematiska i att flytta den digitala lekplatsen till den fysiska världen, säger hon.
Mobilen ger status
På fritids kan barnen använda andra spel och appar, som Imovie, Puppet pal och Book creator för att utveckla sin digitala kompetens. Marina Wernholm tipsar om att låta barn som redan kan mycket lära de andra.
När hon studerade barnen som använde Tiktok och Instagram överraskades hon av hur mycket arbete som låg bakom en video och vilka medvetna val barnen gjorde innan de publicerade. De gjorde många inspelningar innan de var nöjda, och var väl medvetna om sin publik.
– De granskade filmerna kritiskt och hade etiska diskussioner om hur mycket man får redigera och lägga på filter. En del hade privata konton, men andra ville ha publika konton för att de har förstått att ska man få många följare och likes så behöver man ha ett publikt konto som alla kan se, säger Marina Wernholm.
Kamrattryck och positionering var också tydligt närvarande. Vilken Iphone man har avgör vilka nya emojis och finesser man har tillgång till, vilket ger social status liksom hur skicklig man är på att använda tekniken.
– När man inte har det här hamnar man utanför i samtal i skolan. Man kan inte låtsas som att man har det, eftersom det avslöjas i hur man pratar om det. Du måste ha ett flöde att visa upp, säger Marina Wernholm.
Hon betonar att aktiviteterna också ger utrymme för kreativitet, exempelvis på Instagram där barnen lärde sig hur man gör egna käpphästar, tittade på tävlingar och engagerade sig i den världen. Marina Wernholm ser det som en hybrid verklighet, där lekarna sker både i den digitala och fysiska världen, och flyttar däremellan.
– Jag tror vi har mer att vinna på att se det som en gemensam praktik för lek och lärande istället för skilda aktiviteter. Barnen lär sig saker som de har nytta av på olika sätt.
LÄS ÄVEN
