Nu kan det bli skolans plikt att få i gång barnen

Rörelsesatsningar har duggat tätt de senaste åren, allt från kronprinsessparets initiativ ”Generation pep” till Riksidrottsförbundet/SISU:s ”Rörelsesatsning i skolan”. Men det räcker inte, anser regeringen. Tidigare i år lämnade regeringens kommitté för främjande av fysisk aktivitet ett förslag på en tydligare formulering om daglig rörelse i skolans läroplan. 

– För att vi ska få en jämlik hälsa och nå alla är skolan viktig. Många hade nog önskat fler idrottstimmar, men för oss har det varit viktigt att värna om lärarnas och elevernas undervisningssituation och inte i första hand påverka undervisningstiden. Vårt förslag är inriktat på daglig rörelse inom ramen för skoldagen och fritidshemmet, vilket kan inkludera transporter till och från skolan, säger Per Nilsson, ordförande i kommittén och rektor för Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH. 

Förslaget är identiskt med det som Skolverket tidigare lämnat, vilket utredarna hoppas ska skynda på beslutsprocessen. Kommittén vill också ställa hårdare krav på skolgårdarna. 

Enligt förslaget blir det rektorns ansvar att bestämma hur de ­fysiska aktiviteterna ska organiseras. Per Nilsson pekar på flera lösningar: via rörelsepauser i undervisningen, på fritidshemmet och med hjälp från exempelvis Riksidrottsförbundet. 

– Det finns många olika möjligheter och metodstöd att hämta från Skolverket. Skolorna måste ha en struktur som säkerställer att det här inte vilar på enskilda lärare, då blir verksamheten sårbar och det har vi sett för mycket av! Och kroppen gör inte skillnad på ­rörelse, det är lika bra att promenera som att spela innebandy eller simma.

Men är det verkligen skolans ansvar att se till att barn rör på sig? Gisela Nyberg, forskare inom fysisk aktivitet på Karolinska institutet och GIH, har arbetat med rörelseprojekt riktade både mot skola och familjer. 

– Man måste jobba med båda. Aktiva föräldrar är bra förebilder och kan hjälpa till med vandrande skolbussar, exempelvis, men det är också viktigt att jobba med samhällsinsatser, särskilt i resurssvaga områden, säger hon. 

Viktigt med långsiktighet

Erfarenheter från rörelsesatsningar visar dock att det är svårt att nå alla och att få långsiktighet i insatserna. Skolorna har fullt upp och personalen är stressad. 

– Man behöver schemalägga aktiviteter för att de ska bli av. Och de ska inte vara på för hög intensitet. Då vill en del elever inte vara med och man når kanske bara dem som redan är aktiva. Att ele­verna tycker att det är kul är den största framgångsfaktorn, säger Gisela Nyberg. 

Maria Rönn, vice ordförande för Lärarförbundet, påpekar att det redan finns ett strävansmål om daglig fysisk aktivitet i skolan. 

– Det är naivt att tro att man kan åstadkomma något genom att formulera om det till ett krav. De gör det enkelt för sig genom att inte tala om vem som ska göra det här eller hur det ska organiseras. 

– Skolan förväntas ta ansvar för samhällsproblem som ligger utanför kärnuppdraget. Rörelse är viktigt, men att föräldrar skjutsar sina barn till skolan eller att ungdomar tar moppen eller A-traktorn kan inte vara skolans ansvar.