Eriksson: Se på eleverna med snälla ögon
Krönika Det tragiska i debatten om skolvåld är att man lägger över större delen av ansvaret på eleverna i stället för att reflektera över skolans kultur, normer och hur vi som lärare själva agerar, skriver Irina Eriksson, lärarstudent som studerar till lärare i fritidshem och idrott, och gästkrönikör.
Skolvåldet är på tapeten, likväl som tv-serien Squid Game och dess påverkan på yngre elever. När jag läser vissa artiklar om skolvåld, exempelvis på Läraren.se, så kan jag inte undgå att fundera kring lärares egna agerande.
Nu menar jag inte de situationer där man måste gå in och avstyra bråk, utan snarare hur lärare och vuxna agerar och bemöter eleverna ”mellan” slagsmålen. Om jag till exempel undervisar i ämnet idrott och hälsa. Hur placerar jag mig och eleverna vid genomgångarna? Hur delar jag in eleverna vid par/gruppmoment? Hur talar jag till eleverna både under och efter lektionerna? Är det en rättighet för mig att få dricka kaffe på lektionerna, men jag kräver av eleverna att spotta ut sitt tuggummi innan lektionsstart? Skriker jag på eleverna att de inte ska springa i korridoren, men jag gör det själv omedvetet, för att hinna till nästa lektion? Har jag en sarkastisk underton i mina kommentarer till stökiga elevers kommentarer och agerande? Hur pratar jag om eleverna tillsammans med kollegorna i fikarummet? Ja, listan kan göras lång.
En del lärare verkar hoppas att andra professioner ska komma till undsättning för att rädda upp de egna lektionerna.
Alla sådana här små och subtila saker som sker i vardagen på en skola påverkar elevernas studieklimat, som i sin tur kommer påverka lärarnas arbetsklimat. Det tragiska i hela den här debatten upplever jag är att man lägger över större delen av ansvaret på eleverna istället för att rikta kritik mot skolans riktlinjer, kultur, normer och värden som organisation. Och en del lärare verkar hoppas att andra professioner ska komma till undsättning för att rädda upp de egna lektionerna. Så att de enbart får ”bedriva undervisning”. Men då missar man att läraryrket bygger dels på ämnesinnehåll, där kunskap är centralt, dels på ett socialt innehåll, där relationer är det centrala. På förenklat språk:
- Att se och lyssna på eleverna med snälla ögon och öron.
- Att i så hög grad som möjligt försöka skapa ett gott studieklimat för eleverna, såväl kunskapsmässigt som socialt.
Jag ska ge ett exempel från min sista dag på min senaste VFU-period. Jag hade precis avslutat lunchen och skulle gå till idrottshallen. När jag kommer ut på skolgården så möts jag av ett gäng i årskurs sex. De hejar glatt på mig. Jag frågar hur det är med dem, och de svarar i kör att det är bra och ger mig en massa glimtar om vad som pågår i en typisk 12-årings vardag. Plötsligt är klockan 13:00 och jag måste bryta den fina stämningen mellan mig och eleverna. Vi säger hejdå. Gänget kastar sig på mig i en gruppkram och säger: "Du är så himla bra. Du får till okej lektioner och man kan prata med dig om vad som helst. När du blir klar på universitetet vill vi ha dig som lärare."
Varför tar jag just detta exempel? Jo, för att under VFU:n så hade jag lyssnat och sett på eleverna med snälla öron och ögon. Ett slags ickedömande. Det de sade och uttryckte, det bemötte jag utan bakomliggande budskap, syfte att läxa upp eller att framställa mig som något smartare än eleverna. Jag är övertygad om att det var grundreceptet för att få den reaktion som jag fick av gänget där på skolgården.
Så, vi som bedriver undervisning. Vi som vill höja elevernas kunskapskompetens i skolämnena. Vi som vill skapa studiero. Om vi börjar med att arbeta med goda relationer, att inte själva skapa en toxisk miljö för eleverna utifrån hur vi bemöter dem som lärare – det kommer de att känna av och reagera på. Lika mycket som att man kan ta in ledarskapstekniker ifrån militären, och säga att eleverna ska hålla käften, eller inte visa respekt mot eleverna men kräva att de ska visa respekt mot dig som lärare.
Jag påstår inte att det är en enkel uppgift, men det är en riktning mot minskat skolvåld.
Som Mahatma Gandhi uttryckt så bra. ”We must become the change we want to see.”
Irina Eriksson läser sista året på grundlärarprogrammet med inriktning mot fritidshem och idrott och hälsa vid Umeå universitet. De senaste tio åren har hon vikarierat till och från i skolan och fritidshemmet, samt arbetat som fritidsledare, lägerledare och boendstödjare för barn och unga. Det här är en gästkrönika.
LÄS ÄVEN
Varannan lärare har utsatts för våld
Så ska våldet stoppas - lärarnas krav
Sundh: Jag älskar barn som gör tvärom
Gustav Sundhs fem bästa tips inför skolstarten
