Debatt: Hur ska jag få er politiker att förstå det allvarliga läget i förskolan?
Jag hävdar att förskolan i dag är en samhällsekonomisk belastning, skriver förskolläraren Katrin Nörthen.
Vi lärare debatt Hur ska jag formulera mig för att politiker och vårdnadshavare ska förstå hur allvarlig situationen i förskolan är? skriver förskolläraren och en av Förskoleupprorets ledare Katrin Nörthen.
Jag vet inte längre hur jag ska uttrycka mig om förskolans situation. Med oändligt många artiklar, formuleringar och begrepp, och deras möjliga och omöjliga synonymer, sitter jag här och är lika delar förundrad och förtvivlad.
Förundrad och imponerad över att krönikören Maria Wiman, lärare i svenska och SO, lyckas få ett samtal på högsta nivå med skolminister Lotta Edholms närmaste man, politiska sekreteraren David Lindberg och dessutom med ett resultat i form av ett löfte om ett lärarråd. Där ska förskollärare och barnskötare ingå för att föra vår talan. Tack Maria för att du och David diskuterade detta!
Förskolan nonchaleras
Förtvivlad över att förskolan varken hörs, märks eller debatteras. Förtvivlad över att förskolan blir styvmoderligt behandlat av både beslutsfattande politiker och, gubevars, av de som ska vara våra kollegor: lärare i grundskolan. Inte alla lärare. Men dock.
Denna gång skriver jag från botten av mitt hjärta. För att hämta något som egentligen inte finns: Kraft! Kraft att återigen stå upp för våra yngsta medborgare, för barnen mellan ett och fem år, för mina kollegor och för mig själv.
Jag vet inte längre hur jag ska formulera mig för att nå fram. Begrepp som fruktansvärd, hemsk, akut, farlig, bedrövlig, fasansfull, horribel och sist, men inte minst, alarmerande, har nötts ut. Förskolans situation är bortom alla dessa begrepp. Men jag försöker formulera igen. Tills jag inte längre behöver. Tills mina och mina kollegors varningsrop inte längre behövs.
Har träffat politiker på riksnivå
Sedan 2016 har jag otaliga gånger deltagit i olika aktiviteter för att sätta förskolan på agendan. Jag har skrivit brev till utbildningsministern och skolministern, hållit tal på manifestationer, stuckit ut hakan i sociala medier och pratat mig varm med politiker under valrörelser. Jag har, tillsammans med de andra i Förskoleupprorets ledningsgrupp, suttit på något så ovanligt som en ”kaféträff” i riksdagskaféet, jag har suttit enskilt med politiker både på riksnivå och på lokal nivå. Jag har varit delaktig i att få hela utbildningsutskottet 2019 till ett allvarligt samtal med ledningsgruppen i Förskoleupproret om förskolans alarmerande situation. Tillsammans gjorde vi en riskbedömning. Den blev så allvarlig att alla insåg att förskolan egentligen behövde stängas ner. Den gör barn sjuka. Den gör pedagoger sjuka. Den bidrar till att samhället blir sjukt.
Med dessa symtom kostar förskolan bedrövligt mycket pengar. Till nytta för vissa barn, men till lidande för allt för många barn. Jag hävdar att förskolan är en samhällsekonomisk belastning idag. Man pratar om att barn är utbrända redan när de kommer till skolan. För stora barngrupper med höga ljudnivåer, ständiga påslag av stress gör skada på barnens sköra hjärnor. Vissa barn flyr in i tystnad, blir en blomma i tapeten, märks inte. Andra barn bits, slåss, skriker och blir utagerande. Dessa beteenden är symtom på att något är galet.
Tiden en bristvara i förskolan
Jag vrider mina händer i förtvivlan. Jag får ont i hjärtat. Jag vet inte längre hur jag ska få fram budskapet: Det är i förskolan bland de yngsta åldrarna framtiden börjar. Vi borde ha bomull och fler vuxna kring barnen för att vägleda, ge omsorg, trygghet, undervisning, leka och lära barnen hantera sin vilja och sina konflikter. Vi borde ge barnen tid. Men tid är i förskolan en bristvara. Det finns inte resurser att ge en kram där vi stannar tiden en stund.
Barnen som drabbas är de som senare bär vapen, lider av psykisk ohälsa, hamnar i missbruk, drivs in i gängkriminalitet. De vet inte hur de ska agera utifrån en egen vilja och en stark självkänsla.
Hur tydlig ska jag behöva vara? Vad mer ska jag behöva skriva för att utbildningsdepartementet ska vilja prata med högskoleutbildade förskollärare och gymnasieutbildade barnskötare? Hur ska jag formulera mig för att politiker och vårdnadshavare ska förstå hur allvarlig situationen i förskolan är? Vad ska jag mer skriva för att alla ska förstå att förskollärare och barnskötare flyr yrket för att de går sönder i själen, i hjärtat, i hjärnan?
Och där tog mina ord slut. Igen.
Katrin Nörthen, förskollärare.
Detta är en debattartikel, åsikterna som framförs är debattörens inte Förskolans.
LÄS OCKSÅ
Lindström: Jag tänker sluta vara så himla duktig
Hälften av grupperna i förskolan är för stora: ”Som ett hån”
