Kritisk blick kräver träning

I de nya formuleringarna om digital kompetens i läroplanen, som regeringen ska ta ställning till, ingår att förskolan ska lägga grunden till ett kritiskt förhållningssätt hos barnen. Tanken är att tidigt bygga en källkritisk förmåga som ska rusta barn inför den brokiga informationsmiljö de möter på internet.

Det finns goda skäl. De flesta två- till fyraåringar har i dag tillgång till mobiler och surfplattor där de tittar på film, använder Youtube och spelar spel.

Men det är första gången som ordet ”kritisk” förekommer i styrdokumentet för skolväsendets allra yngsta. Kanske finns det en anledning till att källkritik tidigare varit förbehållet äldre barn – för det är en avancerad metod att bedöma om man kan lita på en viss information.

Man börjar kunna vara kritisk i ett socialt sammanhang först vid åtta, nio års ålder.

Så vad innebär då källkritik i förskolan?

Jag frågar mediepedagogen Ulla-Karin Lundgren, som i dag arbetar med digitaliseringsfrågor för grundskolan i Stockholms stad. Fram till nyligen utbildade hon under flera år förskollärare i Piteå i hur man kan använda digitala verktyg i undervisningen, där källkritik var en del.

Ulla-Karin Lundgren börjar med att avdramatisera begreppet källkritik. Det behöver inte vara så krångligt, säger hon.

– För mig handlar källkritik i förskolan om att medvetandegöra och att lära barnen att inte tro på allt de ser och hör. Att lära sig att ställa kritiska frågor och få med sig det förhållningssättet i tidig ålder. Vem är det som säger vad? Och i vilket syfte?

De förskolor hon arbetat med har gjort det genom konkreta och kreativa övningar. Exempelvis genom att jobba med green­screen, trickfilm och foto för att barnen själva ska få pröva på hur enkelt det är att manipulera bilder.

– Då kan man få spännande diskussioner om vad som är sant och inte. Var det verkligen en jättespindel som ramlade ner på bordet eller var det något vi skapade med lärplattan?

Utgångspunkten är alltid barnens egna intressen och vad de utforskar för stunden. Om det till exempel är fjärilar kan man få in de digitala verktygen för att söka information på internet.

– Jag tror absolut inte på att sätta upp ”tema källkritik” på schemat, utan på att fånga det som händer i vardagen. Och att man är nyfiken på vad barnen gör på nätet och vilka filmer de väljer på Youtube och utifrån det få viktiga samtal om yttrandefrihet och källkritik, säger Ulla-Karin Lundgren.

Att leka viskleken kan vara ett annat sätt att få barn att börja förstå att ett budskap kan förändras när det passerar genom flera personer, och att man kan tolka saker på olika sätt, enligt Ulla-Karin Lundgren.

Förstår små barn vad det innebär att vara kritisk?

– Jag tror att man kan så ett frö med källkritiska frågor och om man själv får praktisk erfarenhet så sätter det sig i kroppen och knoppen. Om man jobbar mycket med film så lär man sig att det är ett sätt att få ut ett budskap. Man kanske inte använder ordet källkritik med treåringar, men man kan vara som små detektiver. Om man hittat något spännande på nätet så kan man tillsammans med barnen ta reda på vem som har gjort det och hur, och kanske ska vi prova att göra så?

Men det kan vara svårt att övertyga barn om att något de ser på film inte är på riktigt. Ulla-Karin Lundgren berättar om en trickfilm som hon gjorde för många år sedan med barn mellan tre och fem år. De fick gissa hur många barn som kunde rymmas i en kartong (ett) och sedan klippte de ihop filmen så att det såg ut som att 20 barn fick plats.

– Det var ganska många barn som sa ”det är sant, vi ser ju på filmen att vi ryms”. Vi fick göra om filmen ett par gånger, och alla fick prova på att kliva ner i lådan och sköta filmningen, för att de skulle förstå hur det hängde ihop, säger hon.

Frågar man Elia Psouni, docent i psykologi vid Lunds universitet, så beror det här på att det är svårt, nästintill omöjligt, för en treåring att förstå att en film kan luras. Enligt henne förutsätter kritiskt tänkande såväl en utvecklad hjärna som psykologisk mognad.

– Det är väldigt komplext att vara kritisk. Det betyder att jag sätter mig in i information eller fakta och sedan växlar mentalt perspektiv på dessa fakta och ställer mig hypotetiska frågor så att jag kan börja forma en egen synpunkt. Vi vet att man börjar kunna vara kritisk i ett socialt sammanhang först vid åtta, nio års ålder, säger hon.

Den kritiska förmågan kan brytas ner i flera komponenter, enligt Elia Psouni. Den första är förmågan att förstå att andra kan ha ett annat perspektiv på saker än jag själv. En färdighet som utvecklas först vid fyra års ålder. Elia Psounis senaste studie, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Child Development, visar bland annat detta. Hon och hennes forskarkollegor har låtit tre- och fyraåringar titta på en tecknad film om pojken Max vars pappa gömmer hans leksaksflygplan när Max är ute och leker. Filmen stoppas när Max kommer tillbaka och letar efter flygplanet, och barnen får frågan var Max kommer att leta. Runt hälften av fyra­åringarna svarar där Max lämnat leksaken, övriga där de själva vet att flygplanet är.

– Hjärnan är i den här åldern fortfarande outvecklad och har svårt att aktivera flera olika scenarier samtidigt och jämföra dem med varandra. Jag vet var flygplanet är och ska samtidigt aktivera minnesprocessen med pappan och sedan styra min hjärna att fokusera på vad Max vet, och komma fram till att Max kommer att leta på ett annat ställe. Den begränsningen i hjärnan är hårdvara.

Även om en del fyraåringar klarar av det här, så har de fortfarande långt kvar till att kunna vara kritiska, menar Elia Psouni.

– Du kan satsa mycket på att få tre-, fyraåringar att bli så duktiga att de möjligen fattar att folk kan luras, men sedan är ju kontexten makt. De måste också lära sig att nonchalera en auktoritet och det gör de inte, eftersom det oftast inte är till deras fördel.

Hon jämför med när barn börjar bli kritiska till sina föräldrar, och då inte i betydelsen att de vill något annat än föräldern, utan att de börjar se igenom förälderns motiv och säga saker som ”det du gör är inkonsekvent”. Att genomskåda dolda avsikter hos förebilder på nätet, exempelvis sagofigurer eller influencers, kan vara ännu svårare, tror hon.

– Skulle Elsa i Frost kunna vara ute efter att luras? För att få barn att tänka så måste man gå väldigt långt och väcka en misstänksamhet mot allt och alla. Det skulle jag inte rekommendera.

Bästa sättet att lägga grunden till en kritisk förmåga är tvärtom att skapa en trygg miljö där barnen känner tillit till sin omgivning, menar Elia Psouni. Det bygger på sikt det självförtroende som krävs för att kunna ifrågasätta auktoriteter. Och att arbeta med grundläggande matematik för att utveckla det logiska tänkandet.

Kanske kan Ulla-Karin Lundgren och Elia Psouni ändå mötas i en sak: Att det är bra att vara på internet tillsammans med barnen. För i Elia Psounis studie visade det sig att yngre barn kunde klara testet – om de tittade på filmen tillsammans med en engagerad vuxen. Utan att få hjälp av den vuxne kunde även treåringar då lista ut var Max skulle leta.

– Det verkar som om en tre-, fyraåring har lättare att genomskåda klurigheter om den delar sitt perspektiv med en vuxen.